Sverige riskerar nu att blir till internationellt åtlöje som en otillförlitlig samarbetspartner, en nation som ingår avtal man kanske inte tänker följa.

Dick Sträng

Under tre dagar har jag blivit flitigt citerad efter att Ekot sände reportaget om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. De proportioner som detta har getts är en stor överraskning för mig. Det har blivit en endimensionell diskussion, med moraliserande brösttoner, och där endast den svenska modellen när det gäller respekt för mänskliga rättigheter beaktas.

Det svenska samarbetet med Saudiarabien måste sättas in i det säkerhetspolitiska sammanhang som saudierna befinner sig i. Det handlar om världens kanske mest instabila del där även en diktatur måste anses ha rätt att försvara sitt territorium och sin egen befolkning från omvärlden. Har vi då förståelse för den hotbild som framträder, så bör det också vara möjligt för oss att i ett samlat försvars- och utrikespolitiskt ställningstagande också leverera försvarsmateriel.

Jag är ingen expert på området, men Saudiarabien har under en lång följd av år försökt inta en modererande hållning, inriktad på största möjliga lugn i regionen. Liksom forskaren på Sipri, Pieter Wezeman, har påpekat är den stora potentiella fienden Iran, som möjligen enligt en snäv definition är en demokrati till skillnad från Saudiarabien. Samtidigt håller Iran på att bli en kärnvapenmakt. Troligen handlar det dessutom mer om månader än år, innan detta är ett faktum. Detta innebär i sin tur att man uppnår en så stor överlägsenhet i militär styrka, att de närliggande staterna kommer att påverkas i varierande grad, alternativt själva utveckla kärnvapen. Enda vägen ur detta kanske trots allt är att Israel gör som man gjorde i Syrien för några år sedan, jämnar kärnvapenambitionen med marken.

Den kraftfulla upprustningen som sker i Saudiarabien betingas i allt väsentligt av en vilja att kunna möta detta och andra externa hot. För att möta och bekämpa intern oro behövs den inte. En annan viktig aspekt är att man försöker skapa internationella relationer, gärna med Europa, bland annat genom att köpa vapensystem. Man försöker köpa vänner för att komma bort från ett alltför påfrestande nära klientförhållande till USA, som dessutom är mycket impopulärt inom landet. Det interna politiska priset för att samarbeta med europeiska länder, och kanske framförallt Sverige, är väldigt lågt. Det externa politiska priset är obefintligt, Sverige kommer aldrig att ens drömma om att försöka pressa Saudiarabien att ställa upp som deltagare i några krig som man helst vill slippa.

Självklart ska vi inte urskiljningslöst sälja vapen till vilken stat som helst. Men debatten har blivit så fullständigt enkelspårig, att blicken inte lyfts ens så mycket att Skövdes utkanter kommer med i synfältet. (Jag har absolut ingenting emot Skövde, men jag lånar exemplet från utrikesminister Carls Bildt på tisdagsmorgonen).

Att FOI är en åtråvärd samarbetspartner är egentligen inget överraskande. Efter tolv års flitigt resande över delar av världen kan jag bara konstatera att den respekt för integritet och kunnande som finns internationellt för FOI ibland nästan blir komiskt besvärande. Vi har en försvarsforskningsorganisation som i beaktande av resultat i förhållande till kostnaden saknar motstycke i världen. Denna drivs av en oerhört lojal, kompetent, och intelligent forskarkader, som tillsammans åstadkommer ett mindre underverk, till synes oberoende av alla försök från omvärlden att störa och ibland rent av förstöra den.

Min absoluta uppfattning är att Sverige ska hålla sina avtal. Sverige riskerar nu att blir till internationellt åtlöje som en otillförlitlig samarbetspartner, en nation som ingår avtal man kanske inte tänker följa. Kanske är skadan redan skedd, och jag beklagar i så fall att jag inte kunde förutse utvecklingen i den här frågan. Jag har svårt att tänka mig att Saudiarabien vill ha med oss att göra, och det förtroende som måste finnas mellan alla inblandade, både myndigheter och företag, finns väl knappast längre.

Jag tycker att det är dags att lyfta debatten till väsenligheter, och ägna mindre tid åt ett litet företag, SSTI, som aldrig haft någon verksamhet av relevans, och en lösning som aldrig sjösattes. I den mån jag själv är ansvarig för att denna olyckliga kantring i debatten uppstått ångrar jag detta djupt.

DICK STRÄNG

fd Forskningsledare FOI