Den socialdemokratiske partiledarens frånvaro innebär en nackdel både för oppositionen och för regeringen och därför för hela vårt parlamentariska styrelseskick.

Magnus Isberg

Förra onsdagen var det partiledardebatt i riksdagen. Men det största oppositionspartiet representerades inte av sin partiledare utan av sin gruppledare (= ledare för partiets grupp av riksdagsledamöter). Sedan i vintras har Socialdemokraterna en partiledare som inte sitter i riksdagen. Någon möjlighet att ändra på detta förhållande under pågående mandatperiod finns inte. Först genom valet 2014 kan Stefan Löfven erövra en plats i riksdagen. Det återstår alltså hela två år innan skaran av partiledare i riksdagen kan bli fulltalig.

Utan att vilja kasta någon skugga över gruppledaren menar jag att den socialdemokratiske partiledarens frånvaro innebär en nackdel både för oppositionen och för regeringen och därför för hela vårt parlamentariska styrelseskick. Riksdagen bör vara den centrala debattarenan i ett sådant styrelseskick. När en partiledardebatt äger rum i riksdagen bör det verkligen vara fråga om en debatt mellan de främsta företrädarna för respektive parti. Det är partiledarna som kan lämna de mest auktoritativa beskeden om partiets hållning i alla stora politiska frågor.

Partiledardebatter i riksdagen är av två slag. Det ena är de debatter som just kallas för partiledardebatter och som äger rum tre gånger under riksmötet. Den första av dessa debatter äger rum i början av riksmötet i oktober, den andra efter juluppehållet i januari och den tredje i slutet av riksmötet i juni.

Det andra slaget av debatt där partiledarna tänks delta är statsministerns frågestund som anordnas ungefär en gång i månaden under den del av året då riksdagen sammanträder. Enligt min uppfattning deltar oppositionens partiledare i alldeles för liten utsträckning i dessa frågestunder. Jag har därför i en rapport om frågeinstituten som kontrollinstrument (2011/12:RFR6), som beställts av konstitutionsutskottet och som för närvarande behandlas där, föreslagit ändrade debattregler som ska locka oppositionens partiledare att delta oftare i statsministerns frågestunder än för närvarande.

För att göra det möjligt för en partiledare som inte sitter i riksdagen att delta i dessa debatter behövs inte några alltför ingripande ändringar i riksdagsordningen. Självfallet kan det inte vara fråga om att ge en partiledare utan plats i riksdagen rätten att motionera, interpellera, ställa skriftliga frågor och delta i vilken ärendedebatt som helst. Det skulle i stället handla om specialregler som gör det möjligt för en ledare för ett riksdagsparti som saknar riksdagsplats att delta i de två nämnda slagen av debatter.

Om detta genomförs skulle riksdagen kunna bevara sin ställning som den centrala arenan för debatter mellan partierna i svensk politik.

MAGNUS ISBERG

docent i statsvetenskap