Från höger till vänster tycks de flesta vara överens: om kvinnor fick bestämma skulle Sveriges politiska landskap vara rött. Naturligtvis tycker Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de har den bästa politiken. Det tycker förhoppningsvis alla partier om den egna verksamheten.
Vad som däremot är konstigt är att borgerligheten tycks ha dåligt självförtroende när det gäller kvinnor och politik i allmänhet och jämställdhetspolitik i synnerhet. Vänsterns verklighetsbild verkar ha etsat sig fast även bland borgerliga politiker och tänkare. Men stämmer det att kvinnor är röda?
I boken Myten om det andra könet (Timbro) som släpps i slutet av mars granskar jag påståendet om att de svenska kvinnorna är rödare än någonsin. Statistiken visar att det är en myt. Låt oss börja hos SVT:s stora vallokalsundersökning (Valu). Den visar att 48 procent av kvinnorna röstade på det rödgröna samarbetet, medan 41 procent av männen röstade rödgrönt. Siffrorna bekräftas av United Minds valdagsundersökning. De rödgröna partierna fick 47 procent av kvinnornas röster, och alliansen fick 47 procent. Kvinnor föredrar med andra ord vänstern i högre grad än vad män gör.
Men om 48 procent av kvinnorna röstade rödgrönt, vad röstade den andra hälften på? Faktum är att övriga 47 procent röstade på alliansen. Det är alltså i praktiken lika många kvinnor som röstar rödgrönt som röstar borgerligt.
Det tycks vara en myt som ständigt reproduceras att kvinnor drar till vänster. För oavsett hur man mäter, vad kvinnor de facto röstar på, eller hur man upplever sig själv ideologiskt, så är skillnaden nära nog obefintlig. När SOM-institutet mäter får personer välja om de är höger eller vänster och då är skillnaden mellan könen endast en procent. Och häpnadsväckande nog är det männen som upplever sig vara lite mer vänster.
Ibland dyker det upp påståenden om att det framförallt är de unga kvinnorna som är röda. Men studerar man SCB:s databas över partisympatier (november 2010) ser man att kvinnor mellan 18–34 år inte är särskilt socialistiska. Det är en marginell skillnad mellan stödet för Socialdemokraterna och stödet för Moderaterna bland kvinnor. Däremot är det tydligt vilket som är tredje största partiet i den här gruppen. Var femte kvinna i åldersgruppen uppger Miljöpartiet när de anger var de har sina partisympatier. Detta kan hänga ihop med att många vare sig definierar sig som höger eller vänster och att Miljöpartiet då blir ett bra alternativ för varken-eller-väljarna.
Men i huvudsak finns det få skillnader mellan hur kvinnor och män röstar, och det är inte alls så att kvinnor entydigt är mer vänster. I själva verket är motsatsen minst lika trolig, att det är männen som drar åt det röda hållet.
Hur kommer det sig då att berättelsen om den socialistiska kvinnan ständigt reproduceras? För det första: Att man talar om att kvinnor som vänster beror förmodligen på en norm som utgår från mannen. För det andra: Kanske är det så att genom att hävda att kvinnor föredrar oppositionspartierna så vinner dessa partier kommunikativa poäng. De frågor som kvinnor ofta värderar högst – vård, skola och omsorg – räknas som mjuka och fina, och oavsett vilken typ av lösningar som kvinnorna vill se, så kidnappas kvinnornas påstådda åsikter av vänstern.
Kvinnor är inte i allmänhet vänster. Mot den bakgrunden finns det goda skäl för borgerligheten att ta tillbaka jämställdhetsdebatten från vänstern. Marknadsekonomi, valfrihet inom välfärden, regelförenklingar för företag och bättre möjligheter för låginkomsttagare att leva på sin lön är den bästa politiken för alla personer, så också kvinnorna. Det är dags att borgerligheten sträcker på sig. Det finns ingen anledning att köpa vänsterns världsbild och lösningar. Borgerligheten behöver en riktig jämställdhetspolitik, bortom kvoteringslagar och taliban-påståenden.
EVA COOPER
projektledare på Timbro och författare till den kommande boken Myten om det andra könet
