Regeringen Reinfeldt har med FRA-lagen lagt en snara runt sin egen hals. Inte minst många borgerliga sympatisörer är arga och chockade efter genomtrumfandet av lagen. Hur är det möjligt att en borgerlig regering, som ska värna om individernas frihet, ens kommer på tanken att rösta igenom en integritetskränkande övervakningslag som går längre än vad som finns i andra jämförbara länder?

Göran Eriksson är något viktigt på spåren när han noterar att Fredrik Reinfeldt i slutfasen av dramat om FRA-lagen gjorde regeringsdugligheten till ett huvudnummer i debatten med oppositionen. Här gällde det att visa sammanhållning och handlingskraft, och då dög det inte längre att spela rollen av en ”lyssnande” statsminister. I stället axlade han manteln av den dådkraftige skepparen som pekar med hela handen och kommenderar besättningen på skutan att lyda order (SvD 17/6).

Att demonstrera sin regeringskompetens är en av två överordnade principer för regeringen Reinfeldt. Den har sin grund i erfarenheterna av de borgerliga regeringarna 1976-82 och 1991-94, vilka fallerade mycket beroende på interna motsättningar. Under Thorbjörn Fälldins ledning sprack regeringen på kärnkraftsfrågan, under Carl Bildts på Öresundsbron. Socialdemokraterna försatte inga tillfällen att utmåla de borgerliga som hopplöst splittrade och oförmögna att regera.

Inför valet 2006 hade de borgerliga lärt sig läxan. Deras gemensamma valallians hade den fördelen att de kunde vända på argumenteringen och utpeka vänsterblocket som splittrat och regeringsodugligt. Det är den strategin som det nu gäller att hålla fast vid över nästa val, även till priset av principvidriga lagförslag. Därav det massiva trycket på de trilskande riksdagsledamöterna i alliansen att rösta för FRA-lagen. Om den inte gått igenom hade det skadat bilden av en handlingskraftig regering och skänkt gratisammunition åt motståndarna.

Den andra överordnade principen för regeringen Reinfeldt är att se till att statsbudgeten är i balans och att inga underskott uppstår. Denna strävan har delvis sin grund i det så kallade överskottsmålet, regeln om att de offentliga finanserna ska gå med två procents överskott över en konjunkturcykel. ”Vem är bäst på att försvara överskottsmålet?” frågade Reinfeldt retoriskt i vårens sista riksdagsdebatt med Mona Sahlin, som vore omsorgen om debet och kredit regerandets djupaste mening.

Men minst lika viktigt är att undvika nesan från de tidigare borgerliga regeringsåren då såväl Fälldin-, Ullsten- som Bildtregeringarna skapade jättelika budgetunderskott som i åratal fläckade deras rykte. Så kom det sig att vi efter valet 2006 fick en regering där det mesta av politiken bestäms från finansdepartementet. De övriga departementen får rätta och packa sig efter direktiven från ekonomerna på Anders Borgs kommandocentral. Samma ekonomistiska tänkande ligger bakom inrättandet av det Finanspolitiska rådet, en grupp med åtta ledamöter som periodvis ska granska regeringens finanspolitik.

Värnet av dessa principer speglar framför allt att dagens borgerliga regering, precis som de tidigare, verkar i skuggan av socialdemokratins ideologiska hegemoni i Sverige, som framför allt är en hegemoni över tänkandet. Man kan tala om ett mentalt s-handikapp för de borgerliga som tar sig uttryck i att dess företrädare i de flesta frågor väljer att spela på samma bollplan som socialdemokraterna och utforma sina förslag i relation till dem.

Vi ser det inom skattepolitiken där inkomstskatterna visserligen ska sänkas men mest för låg- och medelinkomsttagarna, och där värnskatten under inga förhållanden ska avskaffas. Vi ser det i förhållandet till parterna på arbetsmarknaden och i synen på trygghetslagstiftningen och den svenska modellen, där man får ta fram luppen för att upptäcka någon skillnad mellan alternativen. Vi ser det på statsministerns idoga resande till offentliga serviceinrättningar, som ska ge allmänheten bilden av ett moderat arbetarparti som minsann är lika inkännande och välfärdskramande som det där andra partiet.

Vi ser det inte minst inom utrikes- och försvarspolitiken, där regeringen Reinfeldt fortsätter att hylla alliansfriheten och rusta ner försvaret med samma nit som företrädaren. Sin retoriska höjdpunkt nådde denna linje i en obetalbar artikel av Sten Tolgfors, där försvarsministern öppnade för gemensamma förband med Nato-landet Norge utan att vi själva ska behöva gå in i den förkättrade alliansen. Om det säkerhetspolitiska läget försämras kan vi ju alltid avbryta samarbetet, enligt Tolgfors. Alltså: gärna militär samverkan med vår nordliga Nato-granne, men om det smäller vill vi inte vara med (DN Debatt 10/6). Radions ”Public Service” behöver inga manusförfattare när sådana stolligheter publiceras.

Regeringsduglighet, budgetbalans och sosseanpassad politik tycks alltså vara alliansens ledande teman inför valet 2010. Samtidigt inser de flesta att en FRA-lag i någon form skulle ha röstats igenom också om vi hade haft en s-regering vid makten. Lika säkert är att samtliga alliansbröder och systrar då skulle ha röstat emot och högljutt orerat om farorna med Storebrorssamhället.

Vad säger detta om den politiska kulturen i dagens Sverige? Kanske att här råder en eliternas konsensus som när det drar ihop sig till val ofta beslöjas i fördunklande retorik som det är varje ansvarskännande medborgares plikt att blottlägga.

ERIK ÅSARD, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap vid engelska institutionen, Uppsala universitet.