Karin Svanborg Sjövall

Borgerliga politiker som vill se en konkurrensutsatt välfärd måste vara särskilt noga med att allt går rätt till när verksamheter och pengar byter ägare.

Karin Svanborg Sjövall

I december 2007 såldes husläkarmottagningen Serafen i centrala Stockholm för 700 000 kronor. Det är en summa som i dag måste betraktas som ett skandalöst underpris – åren efter försäljningen har Serafen gått med en vinst på mellan 2 och 4 miljoner per år. I den kritikstorm som beslutet väckte värjde sig de ansvariga politikerna med att summan baserades på en oberoende värdering utförd av revisionsbyrån Price Waterhouse Coopers, som kommit fram till att den var marknadsmässig.

Ekots granskning av affären tyder dock på att revisionsbyrån aldrig fick ett korrekt underlag av Landstinget. Misstanke har därför väckts om att det i botten fanns en ideologiskt motiverad vilja att så fort som möjligt bryta loss Serafen ur det offentliga ägandet, och att man därför sålde verksamheten till ett kraftigt rabatterat pris till personalen.

Nu har ärendet polisanmälts. Och det med rätta. Om en direktör i en privat verksamhet mer eller mindre hade skänkt bort bolagets tillgångar till några enskilda i personalen hade det betraktats som förskingring eller trolöshet mot huvudman. Men när det kommer till tillgångar som ägs gemensamt är attityden regelmässigt mildare. Kommunala badhus, sportarenor eller nöjesfält kan gå back hur länge som helst, utan att någon sätter stopp. När riktigt dåliga beslut fattas i det offentliga utkrävs nästan aldrig personligt ansvar, hur dyrbara de än visat sig bli för skattebetalarna.

Den självklara utgångspunkten borde vara att slöseri med offentliga medel alltid måste stävjas, hur och var det än händer. Men i fallet med Serafen gjorde sig den borgerliga majoriteten skyldig till ett dubbelfel. Precis som vänsterpolitiker som vill tillbaka till en monopoltillvaro borde vara särskilt uppmärksamma på ineffektivitet och slöseri i offentlig sektor, måste borgerliga politiker som vill se en konkurrensutsatt välfärd vara särskilt noga med att allt går rätt till när verksamheter, och pengar byter ägare. Det är dels en fråga om personlig integritet, men också om ideologisk legitimitet.

Den valfrihet som är målet och syftet med avknoppningarna, är för viktig för att misskrediteras av den här typen av skandaler. Personalägd verksamhet är ett av flera goda alternativ för att öka mångfalden inom välfärdssektorn. Det finns dock inga skäl för att inte avknoppningar skulle kunna ske utan att offentliga medel skänks bort, på det sätt som ibland händer i dag.

Vi står just nu mitt i en infekterad debatt om huruvida det ska vara möjligt att tjäna pengar på att producera välfärdstjänster. Detta trots att fördelarna med att låta privata företag få en möjlighet att bidra med innovation, effektivisering och nytänkande i en offentlig sektor som länge dragits med stora problem vad gäller produktivitet, tillgänglighet och finansiering borde vara uppenbara. Bortom de svarta nyhetsrubrikerna finns mycket väl fungerande verksamheter som byggts upp under år av slit (och låg lönsamhet) När dessa säljs händer det att ägarna tjänar pengar, ibland mycket pengar. Vilket är precis som sig bör: i ett liberalt samhälle har man också rätt att njuta frukterna av sitt arbete.

Detta tycks dock inte vara fallet med Serafen, precis som det inte var fallet med avknoppningen av Tibble gymnasium i Täby. Här handlar det om en ensidig överföring av kollektiv egendom till privat ägande, utan den arbetsinsats som i vanliga fall hade krävts för liknande förvärv. I den fullt befogade kritikstorm som uppstår dras sedan samtliga välfärdsentreprenörer över en kam. Krav på vinstförbud och återreglering kommer som ett brev på posten. En större björntjänst hade den som välkomnade avknoppningar och företagande knappast kunnat göra dem som man säger sig vilja hjälpa fram.

KARIN SVANBORG-SJÖVALL

ansvarig för Timbros välfärdsprogram