Tanken har i sommar väckts på att göra om alliansen till ett “superparti” (senast i Expressen 18/7).
Vad är mest värt, en valmaximering till 2014, eller snäva partiintressen?
Krister Thelin
För allmänborgerliga väljare, det vill säga de som sätter alliansens intresse före något enskilt parti, speglar alliansen en värdegemenskap, vars spännvid säkerligen är mindre än den inom socialdemokratin, där flyglarna står långt från varandra, för att inte nämna hela den rödgröna sidan. Sant är att historiska och partikulturella skillnader finns hos de fyra allianspartierna, men det är en sak som närmast angår det minskande antalet partiaktiva och inte de borgerliga väljarna i gemen.
Men förslaget att “sammanfoga” de fyra partierna till ett alliansparti 2018 är mindre lyckat. En fusion kommer att orsaka konvulsioner bland ”partisterna”, som ser som sin huvuduppgift att värna partiets organisatoriska särart och inte sällan ser ett allianssyskon som en värre fiende än de rödgröna.
Ombudsmannaintresset inför hotande rationaliseringar och ett lägre antal arvoderade uppdrag ska inte underskattas, liksom risken att partibyråkraterna reser allehanda föreningsformella hinder. Redan tanken på samgående är nog för att göra bisaker till huvudsak och hänvisa sakfrågorna till sidolinjen.
Så, nej tack, inga organisatoriska förändringar i närtid.
Det finns dock en enklare väg att etablera alliansen som parti och det redan till valet 2014: Alliansen går fram under en gemensam beteckning och blir därmed ett parti i lagens mening. Det är den valtekniska lösning som står alla till buds, när valkarteller inte är tillåtna; med valkartell menas att partier före val samordnar sig och efter valet delar mandaten. (Socialdemokratins rädsla under åren att de borgerliga skulle bilda kartell dikterar det nuvarande svenska förbudet.)
Men – och det är en viktig poäng – ett på det sättet bildat Alliansparti innebär inte att partierna utanför riksdagen behöver genomföra organisatoriska förändringar. Inte heller innebär det att alliansen måste gå fram med gemensamma listor. Envar av de partier som bär upp det nya partiet, Alliansen 2.0, kan på egen hand utforma listor och rangordna kandidater. Personvalsmarkering blir förstås också möjlig.
Valfriheten – eller den mångfärgade ”paletten” – består, och inget tvingar en surmulen alliansfolkpartist att ta en allianslista med moderater på. Och riksdagsvalspärrar och personvalsspärrar räknas på alliansens samlade resultat. Det innebär att röster på listor som inte samlar särskilt många likväl räknas och inte går förlorade. Det samlade resultatet anger antalet mandat och tyngdpunkten inom alliansen. Varje röst räknas och taktikröstande blir obehövligt. Kan det bli bättre ur borgerlig synvinkel?
Ombudsmännen kommer förstås att gnälla och befara samgående på sikt samt peka på att det statliga partibidraget påverkas. Men vad är mest värt, en sådan valmaximering till 2014, eller snäva partiintressen?
Slutligen, idén med ett Alliansparti är anatema för dem i alla partier – i och utanför borgerligheten – som vill se “blockpolitikens” död. Det gör enligt min mening inte tanken på en valsamverkan inom alliansen inför 2014 sämre, snarare tvärtom. Så, låt 2013 bli året då vi skapar Alliansen 2.0!
KRISTER THELIN
domare och alliansvän
