Fredrik Segerfeldt

Det är demokratiskt problematiskt att S alltid hoppar över de svåra målkonflikterna.

Fredrik Segerfeldt

En av årets två vinnare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Thomas Sargent, fick häromdagen sin forskning avspisad av LO:s chefsekonom Ola Pettersson ( Brännpunkt 10/12). För i arbetarrörelsens inre vet man så klart bättre än den samlade forskarvärlden hur arbetsmarknaden fungerar. Det har de nämligen kongressbeslut på.

Man kan förstå varför LO inte gillar Sargent. Hans tacktal på banketten efter prisutdelningen lät så här (med mina kommentarer på svenska efter varje punkt):

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Your Excellencies, Ladies and Gentlemen:

Chris Sims and I thank you for recognizing the many women and men like us who use statistics and economic theory to understand how governments and markets can improve peoples’ lives. I state 7 practical lessons taught by my beautiful subject, which investigates the consequences of time and chance and cooperation and competition and foresight and incentives.

1. Many things that are desirable are not feasible.

Juholt kan alltså inte lova allt åt alla, samtidigt. Vilket han också bittert redan fått erfara.

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

Arbetarrörelsens självuppfunna grundidé, att små inkomstskillnader skulle vara ekonomisk mer effektiva, är ett påfund som kommit till för att Socialdemokraterna ska slippa hantera målkonflikten mellan tillväxt och omfördelning. Att konflikten finns råder det dock inga tvivel om.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

Människor kan alltså utnyttja välfärdssystemen, eftersom det finns informationsasymmetrier till deras fördel. Det är just därför bidragssystemen måste vara restriktiva.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

Att bidragssystemen kan ha perversa effekter är ytterligare ett skäl till att bidragssystemen måste vara restriktiva.

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.

Det finns inga andra pengar än dem som människor själva arbetar ihop. Politiker har inga egna pengar att satsa. När de säger det hittar de på.

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

Välfärdsstaten är chimär som bygger på att alla ska leva på alla andras pengar. Det är inte så enkelt som att det är något vi gör gemensamt ”för solidaritetens skull”. Retorik kommer inte runt faktum.

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

Det här insåg arbetarrörelsen när Göran Persson sanerade statsfinanserna och när Socialdemokraterna gick med på Sveriges banbrytande pensionssystem. Fast nu verkar de svaja i dessa frågor, precis som partivänstern gjorde redan då.

Socialdemokratin har givetvis rätt att föra sin politik. Men det är ohederligt att påstå att de har forskningen med sig. Och det är demokratiskt problematiskt att de alltid hoppar över de svåra målkonflikter deras politik onekligen skapar. Det är för att Thomas Sargent så effektivt avslöjar detta som LO skyr honom som pesten.

FREDRIK SEGERFELDT

liberal författare och debattör