En politisk vision måste kännas. I magen. Den måste motivera, inspirera och skapa sammanhållning. Säga något om vart vi är på väg. Och varför.
Alliansens arbetslinje har tagit oss till regeringsmakten. Det är också den linje som varit naturlig att enas kring. Socialdemokratins år vid makten hade allt mer vridit idén om arbetets värde mot nollpunkten. Sverige var 2006 i ett skriande behov av en förändring i synen på arbete kontra bidrag. Men målet om fler arbetade timmar säger väldigt lite om varför Sverige behövde dem.
Arbetslinjen är nödvändig. Den och en budget i balans är förutsättningen för ett fungerande välfärdssamhälle. Min övertygelse är dock att arbetslinjen är långt ifrån tillräcklig som politiskt tema. Det är hög tid att arbetslinjen får ta sällskap av en relationslinje. Ett samhälle är mer än en arbetsmarknad. Ett samhälle är framför allt ett nät av mänskliga relationer. Och ett fungerande samhälle kräver dessutom att det finns en balans mellan stat, marknad och det civila samhället. Annars förtvinar relationerna. Samhällets växtkraft försvinner.
En relationslinje handlar om människors frihet och balans i tillvaron. Om att livskvalitet ser olika ut för olika människor och över en livscykel. För den som just bildat familj känns ibland samhällets krav på fullständig hängivenhet till arbetsmarknaden som en omöjlig kombination till föräldraskapet.
En ensidig fokusering på arbetslinjen tar inte hänsyn till livssituationer. Det är därför det är så svårt att få gehör för att föräldrar friare ska få disponera det offentligas kostnader för en barnomsorgsplats för att exempelvis kunna vara hemma efter föräldraförsäkringens slut, eller gå ned i arbetstid.
I ett sådant klimat känns pressen på enskilda ibland outhärdlig. Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.
Att ha en relationslinje i politiken innebär att man gör allt man kan för att underlätta för civila samhällets aktörer – idrottsklubbarna, kooperationen, samfunden och rollspelsfantasterna. Se till att regler och skatter utformas så att det uppmuntrar i stället för kväver enskilda människors initiativ.
Det kan låta som självklarheter. Ändå har Kristdemokraterna så ofta stått ensamma på den politiska arenan i vårt försvar för den enskilde, dess integritet och nära gemenskaper. Vi har fått kämpa för vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng, avdragsrätt för gåvor, statlig politik för ideella sektorn, idén om att politiken har sina gränser och så vidare.
En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast. Men Kristdemokraternas syn att denna frihet också rimligen måste komma pensionärerna till del har varit en kamp – där motståndet motiverats av att en sådan åtgärd inte gynnar arbetslinjen. Rätt eller fel på den punkten – sänkt skatt för pensionärerna gynnar onekligen synen på gemenskapen mellan generationer.
Jag är övertygad om att vår uppgift som kristdemokrater framöver mycket kommer att handla om att strida för relationernas plats i politiken. Att komplettera arbetslinjen med en fungerande relationslinje. Där människors behov av att känna sig behövda, av att bryta ensamhet och isolering, är minst lika viktigt som att alla ska ha ett lönearbete. Människans värde och behov av samhörighet med andra bestäms inte av statiska krav på 8 timmars arbetsdag, för alla, oavsett livssituation.
När målet att alla som kan ska försörja sig själva är nått, kommer en viktig princip vara uppfylld. Men det kommer inte innebära vare sig början på ett lyckorike eller slutet på politiken.
Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. I det lilla – och i det stora.
Den politiska rörelse som inte förstått det, tar inte heller tillvara människors ansvarskänsla, engagemang, skaparkraft och egna sociala skyddsnät. Utan dem, återstår bara politikens allmosor och kollektiva mörker.
Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att driva samhällets olika delar isär. Mot en framtid där vi inte längre känner att vi har något gemensamt med alla dem runt omkring oss – annat än en Skattemyndighet och offentliga transfereringssystem.
En relationslinje är värnet mot ekonomism och en instrumentalisering av människor. Det handlar om ökad makt och myndighet till landets familjer. Om bemötande i vård och omsorg. Om att hålla ihop villkoren för stad och landsbygd. Om att motverka den åldersrasism som bland annat värdesätter människor baserat på produktivitet, eller helt enkelt ser ålder som en belastning. Om att motverka skapandet av parallella etiska system, vare sig de består av kriminella nätverk, politisk extremism eller kampen mellan det absoluta människovärdet och objektifiering och konsumism.
Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
GÖRAN HÄGGLUND
partiledare för Kristdemokraterna
