Det tycks inte vara resurserna som ger mycket hög kvalité.

Sven-Olof Collin

Den 16 maj presenterade Högskoleverket sin granskning av de svenska lärosätenas akademiska utbildning i företagsekonomi. För första gången har man genomfört en utvärdering som inriktar sig på hur skolorna uppnår de examensmål som riksdagen har gett dem.

Förutsättningarna är att det finns totalt 67 utvärderade utbildningar, fördelade på 12 universitet och 14 högskolor. Utbildningarna har bedömts på en tre-gradig skala, från bristande kvalité, via hög kvalité, till mycket hög kvalité.

Resultaten är omtumlande. Av de 67 utbildningarna får 37 procent betyget bristande kvalité, det vill säga de uppfyller inte riksdagens krav. Endast 10 procent av utbildningarna har mycket hög kvalité.

Det finns ingen skillnad i kvalité mellan universitet och högskolor. Högskolorna har 38 procent underkända utbildningar medan universiteten har 37 procent. Däremot har högskolorna 15 procent med mycket hög kvalité, medan universiteten har blott 7 procent. Finns det någon skillnad består den således i att högskolor är mer sannolika att skapa mycket god akademisk utbildning i företagsekonomi!

För några år sedan infördes en speciell examensrätt, civilekonom, vilket bland andra skulle vara en möjlighet för skolorna att skapa en signal om sin kvalité. Men inte heller denna uppdelning ger en tydlig kvalitetssignal, även om andelen utbildningar med bristande kvalité oftare återfinns där skolan saknar civilekonomrättigheter. Man kan dock notera att ett av de sista universiteten som erhöll civilekonomrättigheten hade bristande kvalité på samtliga sina utbildningar.

Det mest anmärkningsvärda är att kandidatutbildning bedrivs med excellens endast på högskolor, den i Jönköping, i Kristianstad och på Handelshögskolan i Stockholm. Inget universitet uppnår deras akademiska nivå. Bedömningen visar att av de fem mål som utvärderas, lyckas Kristianstad uppnå mycket hög kvalité på fyra av fem, medan Handelshögskolan i Stockholm och Högskolan i Jönköping blott uppnår tre av fem.

Onekligen förundras man över hur en resursstinn handelshögskola som den i Stockholm, där näringslivet står i kö för att ge sina bidrag, där studenterna med de högsta betygen står i kö, lyckas sämre än den på dessa resurser så fattiga snapphaneskola, på gränsen till de göingska skogarna.

Företrädare för ekonomutbildningar, företrädesvis de från universiteten, ropar på mer resurser, framför allt då pengar från staten. Utvärderingen ger inte stöd för detta rop. Det tycks inte vara resurserna, bestående av pengar, näringslivskontakter och studenter med höga gymnasiebetyg, vilka är mest betydande på Handelshögskolan i Stockholm och på de anrika universiteten, som Lund och Göteborg, som ger mycket hög kvalité. Utvärderingen kan förkasta den trossatsen. Däremot kan den inte peka ut vad som förklarar mycket hög kvalité. Om det må vi spekulera.

Min erfarenhet, baserad på 30 år i branschen, anställd på två högskolor och två universitet, är att excellenta miljöer för akademisk utbildning skapas av forskningsintensiva lärare med starkt intresse för studenten och dess akademiska framgång, med mod att driva studenten till utveckling, men också mod att underkänna dåliga prestationer. Denna kultur skall inte motarbetas av administration och ledning, vilket är vanligt, utan helst stödjas, vilket är mindre vanligt.

Man bör också inse att de utbildningar som har bristande kvalité är bedömda utifrån Riksdagens akademiska krav. De är således dåliga akademiska utbildningar, men de kan vara goda yrkesutbildningar. Vi borde därför överväga att acceptera en specialisering, där de excellenta utbildningarna får bedriva akademisk utbildning, medan de med bristande akademisk kvalité skall ges en legitim möjlighet att fokusera på en yrkesorienterad utbildning med inslag av verksamhetsförlagd utbildning och andra praktiska inslag.

Den helt överskuggande slutsatsen är emellertid att många unga människor går på utbildningar som inte borde finnas.

Studenterna gör sitt livs investering. Staten gör en stor investering i akademisk utbildning. Studenterna kommer att vara delaktiga i skapandet av det framtida Sverige och dess välgång. Dessa investeringar skall inte förslösas på utbildningar med bristande kvalité. Det politiska modet borde finnas, under slagordet: Lägg ner! Omfördela. Bygg ut!

SVEN-OLOF COLLIN

professor i Företagsekonomi med inriktning på bolagsstyrning och redovisning vid Linnéuniversitetet