För mig som varm internationalist och EU-vän är det självklart att Europasamarbetet är en nyckel för att kunna lösa våra gemensamma, gränslösa utmaningar som klimat- och havsfrågor, handel, digitala tjänster, infrastruktur med mera.

EU är inte en federation och ska inte så vara. Varje nation har ansvar för sin resultaträkning. Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt skriver att eurosamarbetet inte kräver en gemensam finanspolitik, vilket kanske stämmer i den bästa av världar (Brännpunkt 17/8). Den senaste tidens finanskriser runt om i Europa har med all tydlighet visat att det inte är i den vi lever.

Vi hjälper inte våra europeiska vänner med att undanhålla obehagliga frågeställningar och sanningar. I Ohlssons och Schmidts svar på min artikel saknas helt en ekonomisk analys. Min artikel uppehöll sig huvudsakligen vid de finansiella och ekonomiska frågeställningarna kring euron och dess konsekvenser för Sverige och euroländerna. Jag delar skribenternas uppfattning att regelverket kring valutaunionen måste skärpas samt följas. Det var just detta jag efterlyste. Min slutsats är dock att det behövs minst tio år innan vi kan konstatera om detta har kunnat uppnås. Då är jag beredd att på nytt pröva frågan.

Det är bra att vi alla i alliansen är sanna Europavänner, men när entusiasmen gör att allting annat blir underordnat är vi på djupt vatten. Även om vi på sikt kan få se en önskvärd och ökad europeisk integration, måste vi kunna stå för en solid ekonomisk politik, som värnar våra intressen och slår vakt om stabiliteten i svensk ekonomi. Det verkar inte vara Ohlssons och Schmidts huvudsakliga huvudbry.

Det är ju viktigt ur demokratisk synvinkel att alliansens väljare har tydliga politiska alternativ att välja mellan. Därför är det sunt att den här stora skillnaden kommer fram på allvar. Jag är mycket tydlig med var jag står. Jag står för Europatanken, men inte för svenskt medlemskap i en illa fungerande valutaunion.

ANNA-KARIN HATT

it-minister, partiledarkandidat