Att människor lämnar politiska uppdrag är inte i sig något dåligt, särskilt inte när unga människor gör det.
Om man som jag anser att politiken inte bör bli ett livstidsyrke så kan man inte se det som annat än bra om människor gör något annat efter att ha suttit en period i riksdagen eller kommunfullmäktige.
Demokratin i Sverige skulle må bra av att betraktas mindre som ett praktiskt sätt att administrera den offentliga sektorn och mer som det politiska system det faktiskt är. Att demokrati är det enda effektiva sättet att undvika korruption och sönderfall i offentliga institutioner är givetvis ett strålande bra argument för den, men det är ändå bara det näst bästa argumentet. Det bästa är att demokrati är det enda anständiga och riktiga sättet att styra länder på.
Och ska man ha demokrati så måste även representationen fungera. Vi kan inte kräva av unga människor att de antingen ska sitta tolv år i kommunfullmäktige eller riksdagen eller låta bli att sitta där.

Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.

Det är så jag vill sammanfatta min tid i riksdagen.
Jag tänker inte klaga på att det skrivs för många onödiga motioner, på att riksdagen har för lite makt eller på att det går för långsamt. Allt det är i och för sig intressant, men det är samtidigt småsaker. Det viktiga är i stället det som är kärnan: Vi har demokrati, den kan fungera alldeles utmärkt om vi lägger manken till, men vi älskar inte den demokrati vi har så mycket som den förtjänar.
Jag tänkte själv behandla demokratin som om den faktiskt fungerade. Detta är nog ett av de mer radikala beslut jag har fattat och därför tar jag mina egna, fyra år gamla, ord om att jag bara tänker sitta en mandatperiod på allvar.

Jan Myrdal gav ut en gammal bok för några år sedan med hänvisning till att han inte ämnade svika den unga man han en gång varit, den som skrev boken, och lite grand känner jag på samma sätt.
En kille jag kände för fyra år sedan, och som jag hoppas fortfarande är jag, sa att jag skulle göra något annat hösten 2006 och jag tror att han visste vad han gjorde.

Det här med rotation i riksdagen är ingen ungdomsfråga. De som verkligen blir underrepresenterade när politik blir ett yrke i stället för ett uppdrag är de äldre. Vi saknar massa duktiga äldre med viktig livserfarenhet i riksdagen som haft tid med politik först när de pensionerat sig. När människor sitter för länge i riksdagen hinner inte sådana personer in på de viktiga uppdragen.
Jag hade en anledning att kandidera till riksdagen och den anledningen finns kvar.
De gränser jag ville öppna är fortfarande alltför slutna och de människor jag ville engagera är fortfarande alltför oengagerade. Uppgörelsen vi fick om flyktingpolitiken känns som en fläkt med frisk luft, liksom exempelvis de hundratals miljoner till miljöpolitik som vi har utverkat under mandatperioden och att det osynliga bombplanet Neuron nu inte ska bekostas av skattebetalarna.
Men det finns alltid mer att göra än det som blir gjort.

Det har funnits stunder då jag har tänkt att den värld jag inte lyckats förändra denna mandatperiod kanske jag kan förändra under nästa.
Kanske var jag naiv som trodde att jag kunde göra jobbet på fyra år, men på åtta kanske det går? Jag skämtar givetvis. Men det hade inte varit så väldigt svårt att kandidera om och det hade inte gjort direkt ont.

Det är väldigt intressant att det jag trodde var en självklarhet var det som visade sig vara ett beslut. Jag trodde att den som skulle kandidera till en andra period måste göra det, och att vi andra helt enkelt skulle ta våra pinaler att gå. Som när man lämnar ett hotellrum som man disponerat för en tid, men som egentligen tillhör någon annan.

För det är ju så jag vill se det, det är den demokratin jag vill ha. Jag vill att politiken ska vara allas egendom, att så många som möjligt ska få sitta i den stol på mitt rum i riksdagen som vi alla äger tillsammans. Att så många som möjligt ska få läsa handlingarna och förhandla om statsbudgeten.
Den cynism som jag ofta matats med från andra under mina år i den här stolen lämnar en sur bismak i munnen och jag vill helst spotta ut den, slippa att göra den till min. Jag är hjärtligt trött på dem som gett upp om demokratins kärna såhär i början, bara 83 år efter det att allmän och lika rösträtt infördes.
Jag lämnar inte riksdagen med en känsla av uppgivenhet, utan just för att jag har förhoppningar. Jag ser med optimism fram emot att nya gröna ansikten ska synas i maktens korridorer, att ny luft och nya idéer ska komma in i politiken.

Riksdagen ska vara ett hotell, en järnvägsstation, en mötesplats, inte ett avskärmat bostadsområde för priviligierade eller en slutstation för administratörer.

Det finns en väldig acceptans för demokratin i Sverige, men ibland undrar jag om det inte borde vara mer än så. Om inte vi som vill ha demokrati älskar den mer än de som vill avskaffa den hatar den, så är jag rädd för att vi kommer att förlora den. Demokrati kanske är som kärlek – när vi tar den för givet så dör den.
Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.
Ordet folkrörelse är ett slitet men vackert gammalt ord. Det är det demokratin måste vara, en folkrörelse. Det måste vara den stolta känslan av att bry sig om de angelägenheter man delar med andra. Jag tror den finns där.

Som det är nu känns det som om partierna i alltför stor grad verkar som PR-byråer som försöker säga vad folk vill höra, i stället för att försöka bli folkrörelser på riktigt. Folk lider av missuppfattningen att riksdagen är en arbetsplats. Det är den inte.

Att vara riksdagsman är ett förtroendeuppdrag, ett av de finaste man kan få, men fortfarande ett förtroendeuppdrag.
Därför söker jag inte omval utan ska packa ner den svartgröna fanan som står lutad mot vägen, plocka ner bilderna från väggen på min hund och på Birger Schlaug och lämna plats åt nästa representant för de gröna. Det är dags för mig att skaffa mig ett riktigt jobb.