Det är dags för den svenska staten att sälja SAS. Det finns inga strategiska näringspolitiska eller transportpolitiska skäl för staten att äga ett flygbolag, och därmed bör en ny regering redan vid tillträdet klart deklarera att ägandet i bolaget ska avvecklas. Detta är den gröna ståndpunkten.

Våra skäl till detta rör dock vad vi gröna uppfattar som grundläggande rödgröna principer för när staten bör, och inte bör, äga företag.

Den ekonomiska utvecklingen i ett land är alltid ett samspel mellan tre sektorer: näringsliv, hushåll och den offentliga sektorn, där var och en har sin givna roll. Det finns en skillnad i syn på exakt var gränserna mellan rollerna går, men huvudregeln bör nog vara att staten inte utan goda skäl bör äga bolag i konkurrensutsatta branscher. Skälet är givetvis att skattebetalarnas pengar generellt sett inte ska gå till att subventionera verksamheter som konkurrerar på en marknad, eftersom det riskerar att snedvrida konkurrensen.

Skillnaden mellan högerregeringen och de rödgröna i denna fråga gäller var man sätter gränsen för undantagen från denna huvudregel. De rödgröna är generellt sett uppenbart mer villiga att påverka marknader, exempelvis av miljöskäl, även om vi de senaste decennierna har lyckats släpa en skrikande och sparkande höger in i ett accepterande av ekonomiska styrmedel på miljöområdet.

När det gäller transportsektorn vill vi rödgröna göra investeringar som strategiskt gynnar den svenska exportindustrins långsiktiga behov av kompetensuppbyggnad, teknikutveckling och demonstrationsmöjligheter. Det gäller främst sådana satsningar som snabbusslösningar, höghastighetståg och spårvagnar samt kringsystem kopplade till dessa. Detta är att gå ett steg längre än att enbart använda sig av ekonomiska styrmedel, men innefattar huvudsakligen en beställarroll och inte ett ägande. Det finns dock skäl att staten tar denna övergripande roll, främst att ingen privat aktör är villig att göra det.

När det så gäller den mer omdiskuterade frågan, det samhälleliga ägandet, så finns det ett skäl till att behålla ett sådant gällande järnvägen, inom banverkets ram, och av tågtrafiken, via SJ och regionala bolag. Det finns däremot inga skäl att behålla flygbolaget SAS.

Det resonemang vi har fört om detta rör sig på två plan. Det första gäller den framtida utvecklingen inom transportsektorn, den andra gäller skillnaden i art mellan dessa två transportslag.

Vi står inför en omvandlig av transportsektorn där oljepriset står inför en press uppåt, antingen till följd av brist, eller till följd av politiskt beslutade ekonomiska styrmedel.

Detta kommer att få till följd att fördelningen mellan olika transportslag förskjuts, från energikrävande transporter som personbilar och flyg och mot kollektiva och energisnåla transportslag, som tåg, buss, tunnelbana och spårvagn.

Enbart av detta skäl är flyget strategiskt ointressant att binda kapital i, och ta ett ekonomiskt ansvar för, medan spårtrafik är strategiskt mer intressant.

Kvaliteten att ”åka hela resan på samma biljett” är exempelvis med stor sannolikhet nödvändig för att järnvägen ska kunna konkurrera med biltrafiken och flyget. Och detta är den typ av statligt strategiska intresse vi nämnde i början: Det krävs ett statligt intresse för att uppnå de fördelar järnvägen har.

Detta gäller också järnvägens betydelse för exportindustrin, som denna industri ofta själv framhåller. Vår export är råvarutung. Ska denna kunna bibehållas i en hårdnande konkurrens är transportsystemet för gods en central strategisk fråga. Bara staten kan ta det helhetsansvar som krävs och i detta ingår investeringar på vilka givetvis också följer ett ägande. Köper man något så äger man det.

Man behöver inte mena att detta ska bestå för evig tid eller aldrig kan utmanas för att ändå kunna argumentera för att det bör bestå i närtid.

Ett motsvarande intresse finns inte när det gäller flyget, inte ens de delar som det finns transportpolitiska skäl att stödja: Det till Gotland och mellan Norrland och södra Sverige. Vi behöver inte äga ett flygbolag för att få den att fungera.

Det är viktigt att klargöra att den generella rödgröna ståndpunkten i dessa frågor bygger på principer som går att motivera och på rationella analyser med utgångspunkt i dessa principer. På så sätt är transportsektorn ett bra och pedagogiskt exempel. Och för SAS del innebär det för oss gröna bara en möjlig slutsats: Att bolaget bör säljas snarast möjligt.

KARIN SVENSSON SMITH

ledamot riksdagens trafikutskott, Mp