Den 22 november presenterade Naturvårdsverket en ny utredning om allemansrätten.

Naturvårdsverkets uppdrag är att bevara och utveckla förutsättningarna för friluftslivet. Däri ingår inte att ta tillvara äganderätten som har ett starkare grundlagsskydd än allemansrätten. Äganderätten är en av FN deklarationens mänskliga rättigheter som ingår i EG-lagstiftningen och är inskriven i svensk lag, regeringsformen 2:15, samma paragraf som allemansrätten.

Klas Sandell, professor vid Karlstad Universitet, och Margaretha Svenning, naturvårdsjurist vid länsstyrelsen i Skåne, ansökte och fick i våras anslag av Naturvårdsverket att utreda allemansrätten. Utredningen var inte tillsatt på uppdrag av regeringen eller Naturvårdverket. Nu läggs den ändå fram som Naturvårdsverkets expertutredning om behovet av lagstiftning angående allemansrätten. Markägaraspekten har inte belysts och några markägarrepresentanter har inte ingått i utredningen. Utredningen kommer fram till att någon lagstiftning där allemansrätten definieras inte behövs. Förmodligen är man rädd att man då skulle behöva ta hänsyn till äganderätten.

Varken den nya eller någon av de tidigare utredningarna angående allemansrätten har gjort någon analys av hur ägande- och nyttjanderätten till mark påverkas.

Det är oerhört viktigt att regeringen tillsätter en grupp som tittar på allemansrätten ur markägarnas perspektiv. Det finns många exempel på när allemansrätten har hindrat markägarna från att bedriva aktiv näringsverksamhet. En jord- och skogsfastighet måste många gånger kompletteras med annan verksamhet för att vara lönsam. Fastighetsägare vill ha kvar rådigheten över sin mark men är idag hänvisade till myndigheternas godtycke där de till och med har bestämt med vilka metoder och hur högt fastighetsägaren får klippa gräset för att inte allmänheten skall avhålla sig från att passera 25 m från huset.

Det är viktigt att vi alla medborgare tydligt kan se i lagtexten vad vi får och inte får göra. I och med att allemansrätten inte är definierad utan bara ett tomt ord som man överlåter åt miljömyndigheterna att tolka samt att allemansrätten hela tiden hamnar i konflikt med äganderätten, så måste vi få en lagdefinition av vad äganderätt till fast egendom och allemansrätten på privatägd mark innebär. Vilka rättigheter och skyldigheter har respektive grupp?

Allemansrätten uppstod först på 1950-talet och är inte någon gammal urminnes sedvanerätt som det ofta hävdas, det framgår tydligt i SOU1 1940:12 ”Inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning” däri föreslogs 16 privata markservitut för att människor skulle kunna komma ut i naturen.

Myndighetspersoner som har att tolka allemansrätten har en personlig relation till allemansrätten och därmed ett eget intresse men det är få av dem som har en relation till markägandets livsvillkor. I princip är myndighetspersonerna jäviga, än mer på kommunal nivå, varför lagdefinitioner är nödvändiga för tilltron till rättssamhället.

Markägare och allemansrättsutövare borde åtminstonde ha samma rättigheter, vilket de inte alltid har. Markägare som önskar göra något på sin mark måste oftast söka tillstånd eller anmäla åtgärden och i samband med det skall myndigheten/domstolen göra en proportionalitetsprövning, det vill säga bedöma vems intresse som väger tyngst i ärendet. I nästan alla fall väger allemansrätten tyngre. Allas rätt betyder så mycket mer än en markägares.

Förr var ”hemfridzonen” till för att skydda markägaren från allmänheten, idag är ”hemfridszonen” till för att skydda allmänheten från markägaren. Markägaren har nu mer inga rättigheter utan bara skyldigheter. Städa och vårda fastigheten måste han göra men aldrig på det sättet han vill utan på ett det sätt som myndigheten vill.

I alla utredningar om allemansrätten säger man att det redan finns lagstiftning som reglerar om någon förstör eller skadar för markägaren. ”Naturbrottslingar” är svåra att ta på bar gärning, och vid återvinningsstationer i storstäderna har man satt upp kameror för att försöka få fast dem.

Uppdra åt näringsdepartementet/jordbruksdepartementet att klargöra markägarens rådighet över sin fastighet. Regeringsformen 2:15 är alldeles för viktig och otydlig för att lämnas över och bedömas av myndigheter och domstolar. Fastigheter är ett finansiellt instrument som kräver klara rättsregler, de sätter värdet på marken.

GUNILLA SELLBERG

miljöjurist, Sellbergs Miljöjuridik AB