Regeringen har i högt tempo och på kort tid genomfört flera skatteförändringar. Senast förra veckan gav Finansdepartementet ut promemorior som föreslår ytterligare skatteförändringar. Resultatet är ett allt mer komplicerat skattesystem, där reformer för den statliga inkomstskatten uteblir eller är otillräckliga.
Det är hög tid att skattesystemet ses över i syfte att göra det enkelt, rättvist, genomskinligt och effektivt.
I vårpropositionen 2008 lämnades vissa öppningar till en skattereform. Regeringen skrev att den ville begränsa uttaget av statlig inkomstskatt. Vi är glada för moderaternas utlovade höjning av brytpunkten, men en sådan måste vara tillräckligt stor så att vi närmar oss målet om att endast 15 procent av löntagarna ska betala statlig skatt.
Det finns anledning att gardera med kryss efter regeringens hantering av både frågorna om brytpunkten för statlig inkomstskatt och värnskattefrågan.
Först var det ett vallöfte att värnskatten skulle avskaffas. Sedan var avskaffandet en ambition och nu är det inte ens en ambition.
Finanspolitiska rådet uttrycker det elegant i sin rapport ”Svensk finanspolitik”: att regeringen genom att genomföra andra skatteförändringar som inte förväntas öka sysselsättningen intecknat en del av det ”fördelningspolitiska utrymmet”.
Mindre elegant uttryckt: slopandet av förmögenhets- och fastighetsskatten har politiskt blockerat ett avskaffande av värnskatten, trots att skatterna avser helt olika skattebaser och i hög grad betalas av olika grupper.
De fackliga organisationer som vi representerar anser, i likhet med OECD i sin analys av Sverige, att den höga skatten på arbete och de höga marginalskatterna skapar problem för vårt land och måste sänkas. Skattereformen från i början av 1990-talet må vara tilltufsad, men dess principer är fortfarande giltiga.
Principen om att högst 15 procent av skattebetalarna ska betala statlig skatt och högst 50 procent i marginalskatt är en rimlig kompromiss mellan effektivitet och fördelning i skattesystemet.
Andelen inkomsttagare som betalar statlig skatt beräknas i år uppgå till ungefär 20 procent, vilket är långt ifrån skattereformens mål på 15 procent.
Stora yrkesgrupper som satsat på högre utbildning, men ändå inte kan räknas som högavlönade får betala hälften av en löneökning i skatt. Detta gäller till exempel en tredjedel av gymnasielärarna, miljövetarna, humanisterna och socialsekreterarna, hälften av barnmorskorna och sjuksköterskorna med specialkompetens och två tredjedelar av poliserna.
Vi utgår ifrån att regeringens kommande förslag leder till att skattereformens mål om att 15 procent av löntagarna ska betala statlig skatt uppnås.
Det vore märkligt att lägga fram ett förslag som inte når upp till ambitionerna i 1991 års skattereform. I och med värn skatten på fem procent är den högsta genomsnittliga marginalskatten nästan 57 procent. Den låga brytpunkten för statlig skatt och värnskatten minskar incitamenten till utbildning, prestationer, ansvarstagande och heltidsarbete. Vi anser att brytpunkten för den statliga skatten ska räknas upp värnskatten avskaffas så att 15/50-principen upprätthålls.
Det finns anledning att fundera över de särlösningar på skatteområdet som regeringen bidragit med utöver de över 250 regelförändringar sedan skattereformen 1991 som tidigare regeringar infört i skattesystemet.
Regeringen hävdar att man baserar sin politik på evidens och beprövad erfarenhet. I den bästa av världar görs kirurgiska skatteingrepp med hög precision, baserat på de senaste forskningsrönen. Men ekonomi är inte medicin. Evidensen är inte alltid entydig och kan heller inte alltid överföras från ett land till ett annat.
Särlösningar kan var för sig vara välmotiverade, men riskerar att leda till snedvridningar av olika slag. Generella regler och lösningar är att föredra. Det skapar en förutsägbarhet som gynnar tillväxten.
Regeringens eget finanspolitiska råd skriver i ovan nämnda rapport att det finns skäl att vara mycket restriktiv med ytterligare selektiva skattesänkningar. Rådet tror att regeringen kommit nära – eller rentav överskridit – den punkt där selektiva skattesänkningar kan ha negativa nettoeffekter på den samhällsekonomiska effektiviteten.
Vi delar denna bedömning.
Våra organisationer har i olika sammanhang efterlyst en översyn av skattesystemet. Vi har svårt att förstå den politiska motviljan till en bred skatteöversyn. Vi har allt att vinna och ingenting att förlora. Hur vi beskattar människors arbete, utbildning, ansvar och prestationer bör ha en given plats i en sådan översyn.
Det är dags för regeringen att utarbeta direktiven till en parlamentarisk skatteutredning.
ANN EKSTRÖM, ordförande Saco
STURE NORDH, ordförande TCO
