Politikerna måste förstå nödvändigheten i att låta försvaret vara som det är, medan man tar reda på framtidens verkliga behov, menar artikelförfattarna. På bilden HMS Gotland på besök i Stockholm.
Foto: Ingvar Karmhed
ÖB:s förslag till ny inriktning för försvaret har skapat en livlig debatt. En allmän uppfattning är att försvarsmakten inte får en bra förmåga att försvara det egna landet. Det innebär i sin tur att vi inte har den nationella säkerhet som vi som medborgare och skattebetalare har rätt att kräva. Många har glädjande nog engagerat sig i debatten och det är bara att hoppas att ansvariga politiker lyssnar. I vissa inlägg ser man alternativa förslag till framtida utveckling av försvaret, som inte är bättre än ÖB:s, av politikerna framtvingade förslag.
Risken nu är att vi antingen får ett internationellt expeditionsförsvar i minimiformat, enligt ÖB:s förslag, eller en mindre version av det gamla invasionsförsvaret. Båda förslagen vore lika illa.
ÖB:s förslag är i huvudsak inriktat på begränsade insatser globalt. Förbanden är för fåtaliga och fel uppbyggda för att kunna försvara Sverige. De närmast polisiära uppgifter som försvarsmakten för närvarande löser i sina internationella uppdrag, ger inte de erfarenheter som krävs i krig. En framtida krigsskådeplats ställer helt andra krav på organisation, utrustning, taktik mm.
Tanken nu är också att hemvärnet skall utgöra grunden i de nationella skyddsstyrkorna. Det är häpnadsväckande att statsledningen överväger att lämna över ansvaret för landets försvar till en ”frivilligorganisation”. Vi får en mycket begränsad förmåga att hantera de situationer som kan uppkomma i ett förvärrat internationellt konfliktläge. Bristen på försvarskapacitet kan till och med framkalla konflikter. En kupp mot Gotland eller en kris i Baltikum är två osannolika men möjliga angreppsfall.
Dessutom kan ambitionen internationellt lätt bli orealistisk. Utan en reserv hemma i form av en krigsduglig armé och god kontroll av luftrum och omgivande havsområden kommer den svenska regeringen inte att ha modet att skicka ”bataljonsstridsgrupper” utomlands. I de flesta tänkbara angreppssituationer kommer regeringen att ha en mycket begränsad militär handlingsfrihet med den förbandsstruktur som föreslagits.
En återgång till den försvarsidé vi hade tidigare är inte heller vad vi behöver. I framtiden ställs det krav på informationsöverläge, stor operativ rörlighet, hög eldkraft och så lite exponering av personal som möjligt. De brigader som vi hade som delar av invasionsförsvaret är inte längre lämpliga i samma form som tidigare.
Stridsvagnsförband har ingen hög operativ rörlighet, men väl taktisk och bör därför i första hand användas för speciella uppgifter som skydd av viktig infrastruktur. Den höga operativa rörligheten kan åstadkommas av lättare rörliga förband understödda av flygstridskrafter.
Detta är bara exempel. Det som krävs är en riktig genomgång av vilken säkerhetspolitisk ambition vi skall ha – nationellt, i vårt närområde, i Europa och globalt. Då kan vi se vilken kapacitet vårt försvar måste ha för att nå upp till dessa krav.
Ett nytt förslag måste också bygga på mer kostnadseffektiva lösningar. Kostnadsdrivande beslut måste undanröjas, till exempel den alltför höga ambitionen internationellt.
Vi bör minska ambitionen och fokusera insatserna på det som efterfrågas och det vi är bra på. Flertalet stödförband och hela marinen skulle kunna fokuseras på Sverige och närområdet.
Värnplikten är ett oslagbart sätt att åstadkomma större förbandsvolymer i reserven på ett billigare sätt. En utbildning av värnpliktiga parallellt med kontraktssoldater ger stora synergier. Många utav de mer än 50000 värnpliktiga som utbildats under 2000-talet skulle kunna krigsplaceras tillsammans med existerande materiel – så sker inte idag.
Det finns dessutom ingen motsatsställning mellan värnpliktsförband och tillgänglighet. Värnpliktsförband kan vara tillgängliga i Sverige inom 72 timmar. Mängden stående förband bör minimeras. Vi skall inte ha soldater som ägnar dagarna åt att spela fotboll.
Det viktigaste nu är därför att få politikerna att förstå nödvändigheten av att ta en ”timeout”, att låta organisation och uppgifter vara som de är, medan man tar reda på vad vi verkligen behöver i framtiden. Det finns ett bättre erbjudande till svenska folket än en polisiär expeditionskår enligt ÖB:s modell eller ett försvar lika modernt som det polska kavalleriet 1939.
Johan Kihl
generallöjtnant
chef för Försvarsmaktens högkvarter 2002–2004
Per-Egon Johansson
partner Interpares Management Consultants, statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1991–1994
Dag Sundström
partner Interpares Management Consultants, direktör McKinsey & Co 1998–2001
