En av de största anledningarna till att Sverigedemokraterna, SD, nu sitter i riksdagen är att inget av de etablerade partierna lyckades presentera en trovärdig världsbild som motsätter sig SD:s strävan efter ett homogent enfaldssamhälle. En mångkulturell vision behövs men för att en sådan ska kunna etableras finns många hinder, ett av de största är dagens integrationspolitik.

De senaste dagarna har många analyser om hur SD:s intåg i riksdagen blivit möjligt publicerats. En av de vanligaste förklaringarna till SD:s framgång är den ”misslyckade integrationspolitiken” och tabun kring att diskutera ”problemen” med invandringen.

Det är förståeligt att integration och invandring är två politiska områden som många vill använda som utgångspunkt för att bemöta SD:s politik. Tyvärr är detta högst olyckligt och som att ta matchen på SD:s hemmaplan. Om politikerna vill förbättra sina odds för att vinna debatten mot SD behöver de istället byta strategi och överge integrationspolitiken som debattarena. I dagens politiska samtal saknas helt denna vision om ett mångkulturellt och inkluderande samhälle och det är detta som i hög grad skapar utrymme för SD:s politisering av rasismen.

Vi efterlyser en ny verklighetsbeskrivning och problemformulering som utgångspunkt för motståndet mot rasismen. Detta motstånd kan inte ta avstamp i problemformuleringarna kring integrations- eller invandringspolitik utan istället från en ny vision om ett mångkulturellt samhälle. Men en mångkulturell vision kan aldrig vara trovärdig så länge politiken eftersträvar en integration av immigranter.

Därför behöver integrationspolitiken som den är utformad idag skrotas och omformuleras.

Att dagens integrationspolitik har misslyckats anser många. Till skillnad från andra anser vi inte att integrationspolitiken har misslyckats på grund av att den är illa genomförd, om detta är fallet låter vi vara osagt. Istället menar vi att visionen om en integration så som den formulerats i Sverige är ett fundamentalt feltänk i hur ett mångkulturellt samhälle kan skapas. Den svenska integrationspolitiken var dömd att misslyckas redan vid dess införande.

Det är ett ofrånkomligt faktum att vår integrationspolitiks grundval är att institutionalisera en strävan, på samma sätt som assimileringspolitiken, efter att förändra människors identitet till att bli mer lika.

Likväl som vi idag tar avstånd från SD:s strävan efter en assimileringspolitik, behöver vi också ta avstånd från den nuvarande integrationspolitiken. Vi är övertygade om att lika unket som vi tycker att 1970-talets assimileringspolitik luktar, kommer vi tycka att dagens integrationspolitik luktar imorgon. Integration i sig behöver inte vara ett unket begrepp, men som den är utformad idag sticker den i näsan.

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande. Exempelvis uttryckte Centerpartiets ledare Maud Olofsson under fredagens slutdebatt att ”vi ska integrera dom”. På så sätt cementeras dikotomin mellan normen och det avvikande i kölvattnet av den svenska integrationspolitiken.

En strävan efter integration resulterar ofta i att det skapas en intolerans mot olika identiteter, kulturer och tänkande i samhället. Vår slutsats är därför att om vi fortsätter sträva efter en integration på samma sätt som vi gör idag, kommer vi aldrig att kunna utforma en mångkulturell vision. En vilja att likrikta människors identiteter är alltid ett uttryck för att en mångkulturell vision inte erkänns fullt ut.

Vår utgångspunkt inför valet var att rasismen är problemet, inte integrationen, och vi står kvar vid denna utgångspunkt. SD:s framgångar har inte uppstått i ett vakuum, utan politiken måste erkänna rasismen som ett samhälleligt problem. Detta erkännande kan inte göras så länge som politikerna stirrar sig blinda på integrationen som ett problem istället för att fokusera på en vision om det mångkulturella och tillgängliga samhället.

Slöjan som döljer denna vision är integrationspolitikens nuvarande feltänk och en irrationell ovilja att erkänna rasismen som ett samhälleligt problem.

Politiken måste börja erkänna samhällets olikheter och släppa strävan efter ett homogent samhälle för att skapa visionen om det mångkulturella samhället, därför hör den nuvarande integrationspolitikens vilja att likrikta människors identiteter bäst hemma på den ideologiska soptippen tillsammans med assimilationen och Sverigedemokraterna.

OLA KARLMAN

ordförande Ungdom mot rasism

ANTON LANDEHAG

vice ordförande Ungdom mot rasism