Kyrkorna kan säljas till privatpersoner för ombyggnad till bostäder, kanske förändras till kaféer eller pizzerior.

HB Hammar

Att leva i kris är inget ovanligt för Svenska kyrkan. För hundra år sedan bottnade krisen i bristande självkänsla. Nu är det oron inför framtiden som gäller. Hur ska kyrkan klara sin ekonomi?

Ofta talas det om de demografiska förändringarna. De påverkar inte bara samhället utan också kyrkan. Mera kyrktrogna generationer ersätts undan för undan av mera kyrkfrämmande. Det drastiska raset beträffande antalet konfirmerade indikerar vad som väntar. Sedan 1970 har den årliga siffran reducerats till mindre än hälften, från 80000 till 35000. Konsekvensen är ofrånkomlig: kyrkomedlemmarna blir allt färre. Under tiden efter år 2000 har nedgången varit mer än en halv miljon vuxna.

I detta läge, med allt färre betalande medlemmar, gäller det att se om sitt hus, och göra det i tid. Antalet kyrkobyggnader utgör då något utav en tickande bomb. Den aktuella siffran är 3384. Så många kyrkor behövs inte. Värt att notera är att mer än femhundra nyttjas på sin höjd någon gång per månad. I detta läge finns bara en lösning för att klara ekonomin: stäng ett antal kyrkor, eller lägg dem i malpåse. Allra helst: spräng dem!

Man kan invända att staten går in och betalar 460 miljoner årligen som kyrkoantikvariskt bidrag (riksdagsbeslut gällande 2010-2014). 2956 kyrkor är kvalificerade för sådant bidrag, de flesta från tiden före 1940, allt enligt Lag om kulturminnen. Många ifrågasätter säkert det rimliga i detta, elva år efter separationen mellan kyrka och stat. Bidraget är avsett att hålla det kulturarv som kyrkobyggnaderna utgör i någorlunda kondition. Summan kan tyckas hög men är högst beskedlig med tanke på svårigheten att hålla medeltida byggnader i ändamålsenligt skick.

Hundratals kyrkor, också senare byggda, är mögelskadade och skulle behöva omedelbar renovering, med kostnader i miljardklassen.

Merparten av kostnaderna för kyrkobyggnaderna hamnar trots allt hos kyrkan själv. Men intäkterna minskar, helt naturligt med tanke på medlemsutvecklingen. Administrationen är vidlyftig. Den kan säkert bantas rejält, liksom antalet anställda. Men självfallet kommer verksamhet alltid att kosta. Ett reducerat antal kyrkobyggnader skulle dock göra det ekonomiska läget något mindre dystert.

Det omtalade kulturarvet skulle knappast bli mindre påtagligt om några hundra kyrkobyggnader togs ur bruk. Att stänga kyrkor och lägga dem i malpåse är drastiskt. Ett alternativ kan vara att kyrkorna säljs till privatpersoner för ombyggnad till bostäder, kanske förändras till kaféer eller pizzerior, eller varför inte görs om till kontorslokaler eller lokaler för småindustri. Att kostnadsfritt överlämna kyrkorna till intressenter som är villiga att bedriva kulturell verksamhet kan tyckas mindre stötande, men är knappast realistiskt.

En utförsäljning av kyrkorna i enlighet med ovanstående skulle säkert utlösa en flodvåg av protester. Denna process inleddes i England för några decennier sedan. Upprördheten blev stor. Många menar, egendomligt nog, att protesterna skulle bli än högljuddare i vårt kraftigt sekulariserade Sverige. Kanske skulle då ett rivande av några hundra kyrkor väcka större förståelse. Kyrkor, som har en omgärdande kyrkogård, är förmodligen mindre lämpliga att avyttra för sekulära ändamål. Men sådana kyrkor skulle säkert också i ruinens form kunna spela en viktig roll för en bygd.

Svenska kyrkan arbetar i huvudsak efter två linjer. Den ena kan betecknas som en gudstjänstlinje, den andra som en omsorgslinje. Att den senare uppfattas som den viktigaste framgår tydligt av en undersökning, gjord av Jonas Bromander, Svenska kyrkans medlemmar.

Kyrkan ses i första hand som något av en vårdcentral. Kyrkan ska ställa upp som ett redskap i kristider, som någon som bryr sig om utsatta grupper i samhället. Alla dessa insatser väcker med rätta bred uppskattning, men för att fullgöra dem krävs inga kyrkobyggnader.

Dessa är avsedda för människor som firar gudstjänst. På två decennier har antalet årliga deltagare i den söndagliga huvudgudstjänsten i stort sett halverats, från 9 miljoner till 4,6 miljoner. Och trenden är tydlig, inte minst genom kyrkans egna åtgärder att på många håll glesa ut antalet gudstjänsttillfällen till nära nog det obefintliga.

Ansvaret för kyrkobyggnaderna borde lyftas upp på en högre nivå än den lokala. En intern utredning föreslår stiftsnivån. I detta ansvar, var det än hamnar, borde ingå att förberedelser vidtas för framtida rivningar. Det skulle inte bara innebära en bättre ekonomisk sits med tanke på de kvarvarande kyrkorna utan också kunna väcka respekt som uttryck för ett kraftfullt agerande.

Att överlämna de i längden ofrånkomliga besluten om rivning till kommande generationer är ett uttryck för feghet. Att våga riva är att visa mod. Men allra mest mod kan de människor visa som redan i dagsläget sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för. En kyrka, där man villigt samlas för att fira gudstjänst, behöver inte riskera att bli ruin.

H B HAMMAR

docent i etik, tidigare domprost i Skara och kyrkoherde i Rom