EU och Sveriges regering har den senaste tiden haft svårt att förhålla sig ärligt till protestvågen som sköljer över Nordafrika och Mellanöstern. EU har visat handlingsförlamning och haft svårt att stå upp för grundläggande värden som fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige står och stampar.

EU:s och Sveriges tvekan har flera förklaringar. EU-staterna har i decennier aktivt bidragit till att bygga upp de regimer som nu håller på att vittra sönder. Via handelsavtal och säkerhetssamarbete, främst för att stävja internationell terrorism och afrikanska flyktingvågar, har EU slutit avtal med korrupta regimer i sitt närområde. Därmed har bland andra Libyens Gaddafi, Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Ben Ali kunnat berika sig och beväpna sin aggressiva armé med europeiska vapen och pengar. Smutsigt är bara förnamnet.

Det är ingen slump att den franska utrikesministern erbjöd den tunisiske diktatorn Ben Ali franska kravallpoliser för att slå ner demonstranterna, bara dagar innan denne flydde till Saudiarabien. Inte heller kom det som en överraskning när den italienske premiärministern Berlusconi sa att han inte ville störa Gadaffi, som svar på frågan varför han inte fördömt våldet i Libyen. Frankrike och Italien är starkt beroende av libysk olja och har bilaterala vapenavtal.

Även utrikesminister Carl Bildts uttalande om att “det inte handlar om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling” vittnar om osäkerhet och ambivalens. Sverige har aktivt hjälpt Gaddafi att bygga sin grymma regim. Så sent som förra året avslöjade SVT:s Korrespondenterna hur statliga Rymdbolaget försökt sälja svenska övervakningssystem till den libyska regimen. Systemet används för att övervaka flyktingar och har kritiserats hårt av bland andra Amnesty. För att marknadsföra systemet åkte handelsminister Ewa Björling till Tripoli.

EU och Sveriges handelspolitik har bidragit till att förtroendet för Europa i dag är rekordlågt bland de protesterande på de arabiska torgen i Mellanöstern och Nordafrika. EU har hamnat på fel sida av historien och riskerar därför att ha spelat ut sin roll i arbetet med att underlätta för fred och demokrati i regionen. Det är svårt att trovärdigt verka för demokrati och mänskliga rättigheter när man samtidigt säljer system som i huvudsak ämnar bryta desamma.

Revolutionen i arabvärlden har inlett en demokrativåg mot tidigare slutna diktaturer. Att Ben Alis Tunisien eller Hosni Mubaraks Egypten skulle falla sönder tedde sig lika otroligt som att dess befolkning skulle våga trotsa säkerhetstjänster och militärer för att ta över torg och gator. Nu ritas kartan om och för varje diktator som tvingas bort från makten öppnas dörren för att tvinga bort nästa.. Demokratins vår tycks vara här. Efter Libyen hotas regimerna i bl a Jemen, Bahrain och kanske t o m Iran.

I takt med denna utveckling måste EUs och Sveriges handelspolitik förändras för att gå i takt med utvecklingen. Inga fler vapen, övervakningssystem eller tekniska lösningar som används för att förtycka den egna befolkningen ska säljas till diktaturer. I stället måste den värdegrund om fred, demokrati och mänskliga rättigheter som gärna hörs i officiella deklarationer också bli konkret handelspolitik. Kanske kommer även den svenske utrikesministern Carl Bildt då att våga ta ställning.

FARAJ ABUISEIFAN

Ledamot av SSU:s förbundsstyrelse

ULF BJERELD

Ledamot av Broderskapsrörelsens förbundsstyrelse