Enligt tidningen ST Press råder det stort missnöje bland de anställda på Diskrimineringsombudsmannen, DO (ST Press nr 16). Medarbetarna vittnar om hög personalomsättning, långa sjukskrivningar och en orimligt hög arbetsbelastning. Mest slående är att var tionde medarbetare, på den myndighet som ska motverka diskriminering, ser sig som diskriminerad. Skulden läggs nu på myndighetschefen Katri Linna och hennes ledarskap utsätts för en mycket hård kritik.
Men krisen på DO har djupare orsaker än chefens ledarskap. Allt tyder på att den beror på ett systemfel. Att var tionde anställd på DO anser sig diskriminerad är en indikation på detta.
Att så många bland de anställda skulle vara utsatta för diskriminering på grund av till exempel kön eller etnisk tillhörighet är inte sannolikt. Den är snarare ett utslag av en förvriden syn på vad diskriminering är. Därmed försvinner inte heller problemet bara för att man byter myndighetschef. Ur ett samhällsperspektiv är ändå DO:s märkliga myndighetskonstruktion, där myndighetsutövning blandas med uppgiften att sprida propaganda, ett desto allvarligare problem.
Vad som är diskriminering framstår i DO:s värld som både mycket omfattande och diffust. Ärenden som DO har att hantera handlar om att från att människor känner sig diskriminerade för att de måste vara ”hela och rena” på jobbet till rätten att få bada naken i kommunala simbassänger. Eller om att få bada fullt påklädd. Och allt däremellan.
DO hanterar förstås flera seriösa ärenden, men ett slående stort antal anmälningar har karaktären av rättshaveri. Vilket med största sannolikhet beror på DO:s egna, militanta hållning. Myndigheten skulle därför tjäna på en mer nyanserad linje.
I DO:s tolkning av världen verkar alla dessa anmälare ha rätt. Förekomsten av diskriminering ska utgå från den enskildes upplevelser och diskriminering råder tills dess att den ”anklagade” har bevisat motsatsen. Tvärtom den ordning som gäller inom straffrätten, där man är oskyldig till dess att motsatsen är bevisad.
Detta är också en ingrediens i den opinionsbildning från DO som gör gällande att diskriminering är ett av de största samhällsproblemen i Sverige idag. Trots att antalet fällande domar för diskriminering kan räknas på ena handens fingrar. Med en överdrivet generös tolkning av vad som utgör diskriminering är det inte konstigt om de anställda på myndigheten faktiskt tror sig vara diskriminerade.
Helst bör den opinionsbildande uppgiften fråntas DO, men än viktigare är att den juridiska överförs till rättsväsendet. Katri Linna framställer gärna förlikningar som en seger, men det är att medvetet vilseleda allmänheten och att svika den som blivit utsatt för diskriminering.
DO vinner ytterst sällan sina fall i domstol, samtidigt som man driver fram en stor mängd förlikningar. Förlikning kan låta som något positivt, men bygger i grunden på en farlig rättsosäkerhet. Arbetsgivare eller andra som står anklagade för diskriminering ”köper sig fria” genom förlikning, många gånger för att slippa negativ publicitet. Och detta oavsett om det förekommit diskriminering eller inte. De höga skadestånden driver dessutom på för fler förlikningar, då det finns en ekonomisk vinst för den enskilde.
En förlikning innebär inte heller att det fastslås någon skuld. Den enskilde får därför ingen upprättelse och vägledande domar saknas. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det därför att föredra att diskrimineringsärendena överförs till åklagare och domstolar. Det skulle också stoppa den galopperade diskrimineringsinflationen eftersom obefogade anmälningar om diskriminering skulle avfärdas redan på utredningsstadiet.
Det enda rimliga är nu att reformera systemet och avskaffa myndigheten DO. Det demokratiska samtalet i Sverige är inte betjänt av DO:s skeva opinionsbildning och de rättsliga ärendena kan med fördel hanteras av vanliga domstolar och drivas av vanliga åklagare.
HÅKAN ERIKSSON
JACOB RENNERFELT
författare till boken Folkhemmets balkanisering – diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag).
