Jämställdhetsarbetet i Sverige har i flera avseenden kommit väldigt långt. Det finns dock mycket kvar att göra, speciellt i föräldraskapet där ingenting har hänt. I morgon, 14 april, har riksdagen ett bra tillfälle att ändra på detta då man ska fatta beslut om även män ska kunna begära faderskapstest, om automatisk gemensam vårdnad även ska införas för ogifta föräldrar, och hur man i tingsrätten ska avväga samarbetsvårigheter mellan separerade föräldrar.
I morgon kan riksdagen förändra livet för tiotusentals barn och ge dem rätt till sin pappa.
Hanns Boris
Av motionärernas partitillhörighet att döma torde det vara en betryggande majoritet för att klubba igenom dessa frågor. Dock väntas det bli avslag i samtliga fall.
Det är inte utan att man frågar sig vad som ligger bakom detta. En högst trolig anledning är att man anser att barn är något som tillhör kvinnor. Det faktum att det bara är mamman som kan begära faderskapstest stärker den misstanken. En man som tror sig vara pappa till ett barn kan inte begära att ett faderskapstest ska göras. Om mamman då vägrar uppge vem som kan vara pappa riskerar barnet att få växa upp utan vetskap om vem som egentligen är pappa.
Men även om faderskapet är fastställt kan en mamma försvåra relationen mellan pappan och barnet. Enligt föräldrabalkens nuvarande utformning är det nämligen bara mamman som bestämmer om en pappa ska få vårdnaden om sitt barn. Det borde vara tvärtom. Det är trots allt om pappans inflytande och möjligheter det handlar om och då är det rimligt att det är pappan som bestämmer om han vill ha vårdnaden om sitt barn eller inte.
Parallellt med denna ojämställdhet i föräldraskapet förs det på flera håll i samhället fram åsikter om att pappor behöver bli mer närvarande hos sina barn. Pappor förväntas ta ut hälften av föräldradagarna, och gör vi inte det självmant finns det röster för att vi ska kvoteras till det.
Samtidigt är det tusentals pappor som varje år kämpar i tingsrättsförhandlingar för att få gemensam vårdnad om sina barn så att de kan ta ut föräldraledighet och genom det bli mer närvarande och vara med och ta ansvar för sina barn. Fullständigt logiskt, eller?
Från 2006 ska tingsrätterna dessutom ta större hänsyn till samarbetssvårigheter när de dömer i vårdnadsfrågor. Förutom det ska de även lägga vikt vid hur barnets umgänge och boendesituation ser ut.
I praktiken har detta inneburit att en mamma som försvårar umgänge och relation mellan barnet och pappan får ensam vårdnad. Blir pappan en sämre vårdnadshavare för att mamman bråkar? Underlättande av umgänge och samarbete borde istället uppmuntras och vara synligt i besluten från vårdnadstvister.
I morgon kan riksdagen förändra livet för tiotusentals barn och ge dem rätt till sin pappa genom att rösta för de motioner som ger män möjlighet att begära faderskapstest, som ger automatisk gemensam vårdnad för alla föräldrar, och som gör det juridiskt fördelaktigt att eftersträva samarbete och delat umgänge. Istället för segdragna och konfliktdrivande processer i tingsrätterna kommer papporna kunna ägna tid, energi och resurser åt det som är det viktigaste, nämligen deras barn.
HANNS BORIS
debattör och ensamstående pappa
