Vi är en grupp europeiska ambassadörer som tjänstgjort i Iran under de senaste tio åren.

Vi har på nära håll sett krisen växa mellan Iran och det internationella samfundet med anledning av Irans kärnenergiprogram och vi finner det oacceptabelt att förhandlingarna med Iran sedan länge står stilla. Vi anser att tiden har kommit att ta frågan om Irans nukleära politik under förnyat övervägande.

Rättsligt står Europa och USA på en svagare grund mot Iran än som torde vara allmänt känt. Grunden är resolutioner i FN:s säkerhetsråd med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan som medger tvångsåtgärder vid hot mot freden.

Anrikning av uran är en känslig verksamhet, i ett känsligt land, i en känslig region. De farhågor som världssamfundet uttryckt är berättigade och Iran har en moralisk skyldighet och starka politiska skäl att förklara sig. Men det finns ingenting i folkrätten, ingenting i icke-spridningsavtalet (NPT) som förbjuder anrikning av uran. Förutom Iran finns det flera stater, anslutna till NPT eller ej, som anrikar uran utan att anklagas för att hota freden. Inte heller har det Internationella atomenergiorganet (IAEA) funnit att Iran sökt avleda kärnmaterial för militär användning.

Finns det ett hemligt program för att framställa kärnvapen? Sedan några år tillbaka har USA:s underrättelsetjänster tillbakavisat detta, senast i februari vid förhör i kongressen: Iran håller möjligheten öppen att framställa kärnvapen. Vi anser fortsatt att Irans överväganden i frågan styrs av en analys där man väger kostnader mot fördelar, vilket ger världssamfundet en möjlighet att påverka Teheran.

I dag tycks flertalet experter, även i Israel, anse att Irans strävan är att bli en så kallad ”tröskelstat”, en som har de tekniska förutsättningarna för att framställa kärnvapen, men som tills vidare avstår från att göra det. Detta må vi beklaga, men det finns inget i folkrätten eller i NPT som förbjuder det. Bortsett från Iran har många länder, som förbundit sig att inte anskaffa kärnvapen, uppnått tröskeln eller är på väg att göra det. Ingen tycks vilja ta sak med dem.

År 2005 var Iran berett att diskutera ett tak för antalet centrifuger och att begränsa anrikningen till nivåer långt under dem som är av militärt intresse. Iran förklarade sig också berett att ratificera det så kallade tilläggsprotokollet, vilket skulle ha givit IAEA rätt till oanmälda inspektioner på hela Irans territorium. Men européer och amerikaner ville tvinga Iran att ge upp all anrikning en gång för alla. Iran misstänker att det fortfarande är syftet bakom Säkerhetsrådets yrkande att Iran skall suspendera all anrikning.

Kravet på noll centrifuger, permanent eller tillfälligt, är orealistiskt och har bidragit till dagens dödläge.

Naturligtvis står Europas ledare inför något av ett dilemma. Man kan fråga sig varför vi skall erbjuda dagens iranska ledare en öppning, som ger dem möjlighet att återvinna legitimitet internt. Vore det inte bättre att invänta ett regimskifte och mera acceptabla efterträdare? Frågan är berättigad, men självfallet skall vi fokusera på de politiska och mänskliga rättigheterna i Iran samtidigt som vi måste verka för att förhindra spridning av kärnvapen i Mellanöstern, en region i behov av avspänning.

Den misslyckade förhandlingsomgången i Istanbul i januari (Iran å den ena sidan och de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet, Tyskland och lady Ashton å den andra) visar att det blir svårt att bryta dödläget. För att en förhandling skall kunna lyckas, måste den vara både teknisk och diskret.

Antingen litar vi på IAEA och dess förmåga att övervaka samtliga medlemsstater, inklusive Iran. Eller, så gör vi det inte, och då måste man fråga sig varför man skall behöva en organisation för enbart medlemmar som anses problemfria.

En lösning måste bygga på IAEA:s kontrollsystem. Vi anser, att ett första steg skulle kunna vara, att de båda förhandlingsparterna frågar IAEA vilka ytterligare verktyg som IAEA anser sig behöva dels för att övervaka det iranska programmet fullt ut, dels för att kunna garantera att alla aktiviteter förenade med detta program är uteslutande fred-liga. Med IAEA:s svar som grund, skulle sedan en pragmatisk förhandling kunna påbörjas.

STEEN HOHWÜ-CHRISTENSEN

(Sverige)

RICHARD DALTON

(Storbritannien)

PAUL VON MALTZAHN

(Tyskland)

GUILLAUME METTEN

(Belgien)

FRANCOIS NICOULLAUD

(Frankrike)

ROBERTO TOSCANO

(Italien)


Fotnot: Artikeln publiceras även i dagens upplagor av The Globe and Mail (Kanada), Le Devoir (Kanada), Los Angeles Times (USA), O Estado (Brasilien), Clarin (Argentina), Le Monde (Frankrike), Le Soir (Belgien) och La Repubblica (Italien).