För två år sedan skulle den efterlängtade vaccinationen mot HPV-virus äntligen börja. I skolhälsovården skulle alla 11-åringar därmed få vaccin som i förlängningen skyddar mot livmoderhalscancer. Tack vare att vi i landstingen lyckades pressa priset i vår upphandling skulle vi också ha pengar för att vaccinera något äldre flickor, som hunnit bli tonåringar innan vaccinationsprogrammet var på plats.

Men allt fler flickor får fortsätta vänta. Vi har nu för andra gången fått en överklagan som leder till en rättsprocess – och som kommer att försena vaccinationen ytterligare, i värsta fall i flera år. Våra händer är bakbundna av lagen om offentlig upphandling, LOU, som åter visar sig alltför stelbent för att fungera i många brådskande vård- och välfärdssammanhang.

Det är ett cyniskt spel om marknadsandelar mellan de stora läkemedelsföretagen som ligger bakom processandet och förseningarna av HPV-vaccinationen. Sveriges goda rykte i läkemedelsvärlden gör att utslaget här blir särskilt viktigt för industrins marknadsföring i hela Europa. Vi har blivit slagfält i ett spel som omfattar många länder och läkemedelsmarknader. Och det är svenska flickor som får betala priset.

Läkemedelsindustrin har en viktig och omistlig roll i att pröva och utveckla nya effektiva läkemedel. Många dyra forskningsprojekt ger aldrig något användbart resultat – sådana är forskningens villkor. När vi har ett nytt verksamt läkemedel mot en allvarlig sjukdom, vill vi förstås alltid kunna att patienterna ska kunna få ta del av det så snabbt som möjligt. Och vi vill självklart ha ett så bra pris som möjligt – läkemedelskostnaderna är stora och vi vill ha råd med alla effektiva nya preparat.

För HPV-vaccinet är det särskilt angeläget att skynda. Det handlar om unga flickors hälsa. Eftersom det handlar om en sexuellt överförbar infektion, är det allra bäst om vaccinationen kan ske före sexdebuten. Vi kan genomföra så kallad catch up-vaccination, som vi redan hade tänkt för dem födda före 1999 om vaccinationen startat 2010 som vi hade planerat från början, men då förtas alltså en del av effekten.

HPV-vaccinet finns förstås att få tag i, sedan flera år – för dem som har råd att betala. När det inte ingår i ett allmänt vaccinationsprogram som är kostnadsfritt för den enskilde, delas den kostnaden av privatpersonerna, dvs flickornas föräldrar, och landstingen och skattebetalarna, via läkemedelsförmånen som träder in över högkostnadsgränsen på 1800 kronor. Många föräldrar vill förstås ge sina barn detta skydd, men valet att lägga pengar på en förebyggande insats mot ett problem som man ännu inte har känt – och kanske aldrig kommer att känna – är långtifrån självklart. Särskilt svår är situationen för familjer med små marginaler, låginkomsttagare och ensamstående föräldrar.

Skyddet mot HPV blir en plånboksfråga. Och kostnadsaspekten spelar kanske större roll än vad som tidigare har uppmärksammats. Vi i landstingen har nämligen varit så framgångsrika i vår upphandling, att priset har pressats till en femtedel av vad läkemedelsbolagen annars tar ut. Läkemedelsföretagens marknad för att sälja vaccinet till ett fem gånger högre pris försvinner förstås så fort vaccinationsprogrammet startar – men så länge rättsprocessen pågår kan de fortsätta att sälja till det högre priset. Det blir dyrt för skattebetalarna, som står för läkemedelsförmånen över högkostnadsgränsen, och för flickornas föräldrar.

Tvisten handlar alltså till stor del om marknadsandelar, men läkemedelsföretagen vill förstås lägga tonvikten vid vilket vaccin som är ”bäst”. Vi vet att båda ger ett visst – men inte fullt – skydd mot HPV. Frågan vilket som är allra bäst har vi dock inte svaret på förrän om 25 år. Så länge har vi varken tid eller råd att vänta. Och det har inte flickorna som växer upp till kvinnor heller. Om vi fick som vi ville hade vaccinationen varit igång för länge sedan. Nu kan vi bara vänta på att rättsprocessen har sin gång – och det är ett problem som har upprepats inte bara kring HPV, och riskerar att fortsätta upprepas, många gånger om läkemedelsindustrin sätter etiken i baksätet.

Vi kan sätta ljuset på problemet, men tyvärr har vi inte makten över lösningen.

• Ändra lagen om offentlig upphandling. Kvalitet och medicinsk säkerhet måste kunna styra processen när det handlar om liv och hälsa.

• GlaxoSmithKline, dra tillbaka överklagandet och återfå förlorad respekt.

MATS ERIKSSON (M)

regionråd Halland

INGRID LENNERWALD (S)

regionråd Skåne

BIRGITTA RYDBERG (FP)

sjukvårdslandstingsråd Stockholm

Samtliga ingår i presidiet i sjukvårdsdelegationen i Sveriges kommuner och landsting.