Sverige måste anta en modern kursplan i livsåskådningsfrågor skriver fyra företrädare för humanisterna med Sturmark i spetsen på Brännpunkt (Söndag 28/2). Sverige har redan en modern kursplan fast ämnet heter religionskunskap. Den nya kursplanen går också väl i takt med tiden men utan att förlora sin förankring i traditioner eller sin historia. Vad humanisterna vill ha är snarare en postmodern kursplan där allt är lika lite eller mycket värt - efter deras måttstock.
Det är inte första gången Sturmarks humanister går till attack mot kristendomen. Fronterna är många och skolan ett av de intressantaste slagfälten. Skolavslutningar i kyrkor är dolt förtryck och nu är kritiken mot Skolverkets kursplaneförslag i ämnet religionskunskap ett exempel på historielöshet.
Men Sturmark och co har förstås fel. Kritiken mot Skolverkets kursplaneförslag är vare sig historielös eller omodern. Sturmark har påfallande låg kunskap om undervisning i religionskunskap (där livsåskådningar givetvis ingår) och de har en attityd som inte kan ses som tolerant humanism. Som grund för deras resonemang ligger en djupt kristendomsfientlig (alternativt religionsfientlig) attityd som fungerar som skygglappar för bildning och förmåga att se kristendomen ur flera perspektiv.
Här sällar sig Sturmark till Lars Ohly (eller är det tvärtom?) som uttryckte precis samma åsikter i en debatt med Jan Björklund i P1 (måndag 22/1): att moderna samhällsvärderingar ”inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”. Ett mer historielöst påstående har jag svårt att tänka mig fast jag ser mig som en sekulariserad människa. Visst har det funnits anhängare av kristendomen som varit kritiska till delar av den moderna samhällsutvecklingen men det har funnits många som bidragit till densamma. Kristendomen liksom alla andra religioner och livsåskådningar av rimlig storlek rymmer företrädare med olika åsikter, bra och dåliga. Men visst, de röster som inte passar in i resonemanget kan man lätt utesluta. Vidare är själva utgångspunkten för Ohlys och Sturmarks påstående historielös. Historien börjar inte med kvinnoprästmotståndare av idag utan måste ses i längre perspektiv. Även Sturmark kan nog se många fall där kristna företrädare verkat för humanistiska värderingar och verkat för en förändring av tron som går i takt med samhällsutvecklingen. Trots att kristendomen bara ”förvaltat” ett allmänmänskligt budskap så kan den kanske få ge sina bidrag till en human och humanistisk värld även framgent. Det är inte bara i sanning vackra ord som ger legitimitet, även traditioner och en historia behövs! När det passar använder även förbundet humanisterna sig av sitt tankegods långa historia för att skaffa sig legitimitet.
Historielösheten hos Sturmark visar sig också i fientligheten mot traditioner och vår kulturhistoria. I ena meningen säger man sig erkänna kristendomens unika roll i vår svenska historia i en annan drar man undan förutsättningarna för att framtidens ungdomar ska kunna förstå detta. Låt svensk- och historieämnena ta över skriver de. Här blottar sig också en bristande kunskap om skolans undervisning och villkor. T ex så beskyller man Björklund för att blanda ihop kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria. Frågan är om det är önskvärt att skilja dem fullständigt åt. Om vi skall förstå hur samhälle och religion påverkar varandra måste också kulturhistorien integreras. Svenskämnet och historieämnet kan inte bära denna del på den lilla tid de har till förfogande.
Vad tror Humanisterna egentligen om religionsundervisningen i dag? Någon undervisning i kristendom har vi inte haft sedan den svenska skolan slutade att vara konfessionell. Man får ej heller glömma att religionsundervisningen ska hjälpa eleverna att förstå det samhälle de lever i.
Hur tjänar man detta bäst? Knappast genom att likställa taoistiska berättelser med kristna berättelser för barn i de lägre årskurserna – för det är ju för dem förslaget gäller! Svensk skola har en lång tradition där närhet i rum, kultur och social närhet har varit styrande principer för innehållet i undervisningen för de mindre barnen. Detta innebär att man hellre låter eleverna studera sin egen och sin familjs historia och närområdets geografi före maoriernas historia eller Nya Zeelands geografi. Det passar också väl med barnens kognitiva utveckling.
Vill man att det uppväxande släktet skall förstå sin omvärld borde de kristna berättelserna faktiskt gå före de taoistiska eftersom de har ett större förklaringsvärde för förståelsen av vår kultur. Däremot skall denna princip inte utesluta att man använder andra religioners berättelser också.
Nu fruktar säkert någon att då kommer lärarna bara att gå på säkra kristna kort men nej, så är inte fallet. Afrikanska dilemmasagor, antika myter, buddhistiska berättelser o s v används flitigt för att barnen skall lära sig om såväl religioner som livsfrågor och etiska problem. En skicklig lärare kan lyfta både livsfrågor och etiska problem i de kristna berättelserna, föra diskussioner, peka på olika sätt att tänka och relatera till andra livsåskådningar. På detta sätt får eleverna vår kulturs stora berättelser till livs, träna ett kritiskt tänkande och få kunskap om andra livsåskådningar. Kanske är det så att den svenska skolan är så stängd som den ibland beskylls för och då kan man ju inte begära att Sturmark och medförfattare ska förstå att dagens religionsundervisning är mycket diversifierad och inte konfessionell.
MICAEL PETTERSSON
biträdande rektor, lärare och läromedelsförfattare
