Tittar man på den vetenskapliga evidensen för metoder som används och hur man utbildar och utbildas till coacher är likheterna större än skillnaderna mellan coachindustrin och tv-serien. Med det inte sagt att hela coachindustrin består av charlataner. Tvärtom. De har ofta en genuin vilja och tro på att de kan hjälpa andra.

Problemet är att man saknar kunskap kring människors fungerande. Man har lärt sig en metod, det coachande förhållningssättet, och man har lärt sig det snabbt. Likt kalvar på grönbete vill man sedan ut i verkligheten och rädda en kund i taget, stärkta av sin övertygelse att det man gör fungerar på allt och alla. Coacher (av vilka de flesta inte har en har en fördjupad beteendevetenskaplig utbildning) har inte tillräcklig kunskap kring hur människan fungerar och kan inte hantera eventuella problem som uppkommer i samtalet med en klient.

Problemet är att man lider av inkompetensens dubbla förbannelse; dels saknar man kunskap om psykologi och använder metoder som inte fungerar, och dels saknar man kunskapen och de kritiska verktygen för att vara medveten om sin egen bristande kunskap. Relaterat till detta saknas en kompetens att utvärdera de faktiska effekterna av coachinsatserna. I praktiken så bedöms och rättfärdigas insatsen dock snarare av att ”klienterna” säger att det kändes bra, och att de är glad och nöjd över coachinsatsen.

Ett annat centralt problem är att merparten av de metoder som lärs ut och används: (a) inte bygger på systematisk kunskap från forskningen; (b) går tvärtemot resultat från forskningen; (c) inte är dokumenterade eller seriöst utvärderade. Ändå lanseras de ofta som magiska lösningar på allt från arbetslöshet till personlig utveckling och rättfärdigas via anekdoter och egen erfarenhet, eller ännu värre, via löst formulerade, och ofta kraftigt överdrivna eller feltolkade, kopplingar till forskning.

Snarare än det som marknadsförs, är den aktiva ingrediensen i coachingen sannolikt en kombination av förväntanseffekter och uppmärksamhet (någon som lyssnar); viktiga komponenter som dock kan tillhandahållas bra mycket enklare och billigare jämfört med att gå till en coach med osäker kunskapsbas och osäkra metoder.

Den som blir lidande är kunden/patienten som blir vilseledd, i bästa fall ”bara” distraherad från det som har större chans att fungera, i värsta fall blir resultatet en förvärring av klientens tillstånd.

Problemet sträcker sig dock långt längre än bara den grupp som kallar sig coacher. Det psykologiska arbetsfältet är fritt för alla att ge sig in i, med eller utan adekvat utbildning. Bland de senare hittar vi personer som bakom titlar som exempelvis ”stressterapeut”, ”parrådgivare” och ”KBT-terapeut” mot sin kundkrets signalerar en djup kunskap kring området. Detta förstärker man dessutom genom att som prefix ange ”diplomerad”, ”licensierad” och ”certifierad”.

Detta ger den tilltänkte klienten en bild över att det finns ett omfattande regelverk och kvalitetskontroll bakom utbildningen. Så är inte fallet. Dessa licensieringar och diplomeringar säger i själva verket ingenting. Diplomen är utfärdade av utbildningsgivaren och speglar ofta bara genomförandet av utbildningen. Det finns ingen extern oberoende part som gör bedömningen kompetensnivån.

När man börjar skärskåda den psykologiska marknaden och jämföra den med en rad andra områden, är det anmärkningsvärt hur oreglerad den är.

Antalet skyddade titlar är få, metoder är inte skyddade och inga krav verkar ställas på vetenskaplighet, på det sätt som görs inom de flesta andra områden. Det finns heller inga krav på säkerhetsfunktioner för klienten. Det saknas krav på sekretess, ansvarsförsäkringar, och det finns ingen tillsynsmyndighet som har uppdraget och mandatet att ingripa mot felaktigheter och slarv i branschen. Undantaget är de personer som har en legitimation. För dessa har Socialstyrelsen tillsynsansvar och för dessa gäller en rad bestämmelser.

Det är anmärkningsvärt att man från regeringens sida, speciellt då man hör hur noga man är med att lyfta Sverige som ett kunskapssamhälle där forskningen är av största vikt, tillåter ett så stort fält, med så många ekonomiska intressenter, och framför allt ett så stort antal potentiella ”patientskador” vara fullständigt okontrollerat.

Nu krävs det att regering och riksdag vågar sätta ned foten och prioritera den grupp individer som riskerar att må sämre genom att ”behandlas” av personer under påhittade titlar. Ett sådant ansvar tar man lättast genom att:

• Reglera marknaden för psykologiska interventioner.

• Skydda titlar som riskerar att användas i vilseledande syfte av personer utan adekvat kompetens.

• Uppdra åt lämplig myndighet att ansvara för tillsyn av verksamheter även om dessa inte faller under legitimationskrav eller hälso- och sjukvård.

• Ställa krav på forskningsanknutna och kvalitetssäkrade metoder.

• Se till att medborgarna kan få en opartisk konsumentupplysning.

MATTIAS LUNDBERG

leg. psykolog, docent i psykologi, Umeå Universitet

MAGNUS LINDWALL

docent i psykologi, Göteborgs Universitet

STEFAN SÖDERFJÄLL

fil. dr i psykologi, Ledarskapscentrum, Umeå

HILMAR HILMARSSON

leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Mittuniversitetet, Östersund