Claesons febriga fantasier

Hur många gånger ska man behöva bevisa att jorden är rund, att hjärtat pumpar runt blodet i kroppen och att dygnet har 24 timmar?
Jag inbillade mig att vi var klara med den här diskussionen. Att vi hade kommit så långt att kvinnors rätt, möjlighet och vilja att jobba utanför hemmet skulle tas för självklar, även om de har barn.

Men nu ska det åter hamras in: en riktig mamma stannar hemma och tar hand om sina barn, även efter föräldraledigheten. En god mor vill inte annat. De som vill ut och jobba är onaturliga.

Det var Elise Claesons budskapi gårdagens artikel på SvD Brännpunkt. Det var ett patetiskt försök att skuldbelägga alla oss ”onaturliga” förvärvsarbetande mammor. Vi är i förkrossande majoritet – och vi går inte på det.
Vi vet att vi mår bra av att jobba och att våra barn mår bra av att gå på dagis och fritids. Samhället skulle dessutom inte fungera annars, välfärden skulle gå under.

Vi är på arbetsmarknaden för att stanna, vad Claeson än hoppas
i sina febriga fantasier om kvinnor som längtar tillbaka till den gamla onda tiden, när de var ekonomiskt beroende av sina män.

En mycket liten, men uppenbarligen allt mer röststark, minoritet driver kravet att alla kvinnor ska kunna stanna hemma i åratal efter föräldraledigheten, på skattebetalarnas bekostnad.
Skattesubventionerade hemmafruar, alltså. Det är vad Elise Claeson kräver: så stora skattesänkningar att en familj ska kunna leva på en lön.

Med hjälp av oseriösa undersökningar, reaktionära mammamyter och rena fördomar vill hon föra
i bevis att Sveriges mammor inte vill jobba.
Men de stora, välgjorda och
seriösa undersökningarna, som Levnadsnivåundersökningarna och Arbetskraftsundersökningarna, ger en annan bild: precis som alla andra mår småbarnsmammor bättre om de förvärvsarbetar än om de inte gör det.
Ju mer de jobbar, desto bättre mår de, det gäller upp till 38 timmar i veckan. Addera det faktum att bara två procent av Sveriges kvinnor är hemmafruar, och vi ser ingen ökning på senare år. (För männen är andelen mindre än en promille.)
Summan är det självklara: hemmafrun hör till det förgångna och
kvinnan som fullvärdig deltagare
i arbetslivet är framtiden.

Visst kan det vara tufft att jobba, särskilt under småbarnsåren, men i stället för att ge upp och gå tillbaka till spisen så gäller det att ställa krav på bättre arbetsvillkor och att barnets pappa ska ta sitt ansvar.

Så omfattande skattesänkningar som Elise Claeson vill ha skulle leda till att vi inte har råd med stora
delar av vården, skolan och omsorgen. Fast det måste naturligtvis vara själva grundtanken med hennes förslag, att återföra all omsorg tillbaka till kvinnorna i familjen.
Då behövs ju inte dagis, hemtjänst och långvård, för att inte tala om dagverksamhet och personlig assistans till funktionshindrade.
Att lägga ner hela rasket vore verkligen att ”visa tillit till våra nedärvda könsskillnader och behov”, precis vad Elise Claeson kräver att våra politiker ska göra. Kvinnor skulle snabbt rycka in och ta över jobbet, alldeles gratis.

Vad ger sig Elise Claeson på nästa gång? Kvinnors rösträtt? Det finns hur många argument som helst att återanvända från historien, också
i den frågan.

All heder åt världens alla mammor. Jag tror inte att många går på Elise Claesons särartspropaganda.
Vi vet att vi är
värda något mycket bättre. Till att börja med att räknas som människor.

Petra Ulmanen
redaktör
på Ordfront magasin