et finns ingen som kan ha undgått den senaste tidens skandaler kring katolska kyrkan. Övergrepp avslöjas i stort sett dagligen, och sexuellt snedvridna präster och biskopar är på tapeten i såväl nyhetstidningar som på bloggar och i tv. Nu senast avslöjades att det, förutom det redan tidigare kända övergreppet på 50-talet, har skett ytterligare två övergrepp i katolska kyrkan i Sverige – ett på 40-talet och ett något senare.

Det är fruktansvärt när kyrkans män missbrukar sin makt på detta sätt, och gör oskyldiga barn och unga så oerhört illa. Ingen nekar till det, allra minst vi som själva bekänner oss till den katolska tron. Samtidigt råder en stor missuppfattning om anledningen till övergreppen. Celibatet utpekas ofta som boven i dramat, som om katolska prästers celibat skulle göra dem med benägna att våldföra sig på barn.

Seriös forskning visar att så inte är fallet; den amerikanske historikern Philip Jenkins är bara en av de oberoende forskare som tydligt har påvisat att antalet pedofiler är avsevärt större bland ”vanliga” människor än bland präster som lever i celibat.

Med de uppgifter som nu kommer i dagen om det årliga antalet övergrepp mot barn i England och Wales – med helt andra för-övare än präster inom katolska kyrkan – förefaller den stora betoningen på prästcelibatet minst sagt skev. I England och Wales anmäldes mellan april 2008 och april 2009 mer än 21000 övergrepp, enligt NSPCC, National Society for the Prevention of Cruelty to Children. Mörkertalet antas vara ännu mycket större. Det handlar om både så kallad otukt, våldtäkt och incest – brott begångna av allt från skolpersonal, barnomsorgspersonal, släktingar och föräldrar, och av både män och kvinnor. Siffrorna är kända av den brittiska regeringen, men enligt NSPCC vill man inte gå ut offentligt med dem.

Tankarna går osökt till de övergrepp som begåtts inom den svenska institutionsvården genom åren. Trots att den utredning som tillsattes har visat att hälften av de tillfrågade blivit utsatta har det varit alarmerande tyst om detta.

Detta ursäktar på intet sätt de övergrepp som begåtts inom katolska kyrkan. Rapporten tar dock udden av svenska mediers flitigt förekommande påståenden om prästcelibatet som den stora orsaken till dem.

Precis som man redan tidigare kommit fram till i oberoende tysk forskning står det nu utom allt tvivel att det begås påtagligt många fler övergrepp mot barn i miljöer som inte är celibatära. Det går alltså inte att tala om ”katolska” övergrepp, som om de skulle vara av annan art – eller mer vanligt förekommande – än andra. För faktum är att de är färre. Och att de inte har sin grund i celibatet.

Trots att prästcelibatet inte anses vara ett Guds påbud är det välgrundat i den kristna tron, och baserar sig på Matteusevangeliet. (Matt 19:12: En del föds utan möjligheter att gifta sig, en del har berövats den möjligheten av människor, och andra avstår från att gifta sig för himmelrikets skull.)

Att avstå från äktenskap och

familj just för himmelrikets skull blev en vanligt förekommande livsstil hos de tidiga kristna. Celibatet blev ett sätt att visa sin kärlek till Gud. I praktiken innebär det att celibatet är grundat på frihet – inte tvång. Det handlar om frihet att helhjärtat kunna ägna sig åt att tjäna Jesus Kristus. Och alla katolska präster, biskopar och ordensfolk har fritt valt celibatet.

Sedan är det naturligtvis ett tragiskt och ofrånkomligt faktum att det finns människor som inte klarat av de celibatära löftena, och att vissa av dem begått fasansfulla brott mot oskyldiga barn och unga. Men de är inte representativa för katolska kyrkan.

Att så lättvindigt skylla övergreppen på celibatet är inte bara okunnigt. Det är dessutom skamligt mot alla de barn som har utsatts för övergrepp i andra miljöer, och som nu nonchaleras av medierna.

Som katolik är jag lättad och tacksam över att övergreppen som begåtts inom min kyrka nu kommit i dagen så att våra kyrkliga ledare kan ta itu med dessa fasor en gång för alla och rena kyrkan. Men jag vill också se fler nyanser i den offentliga debatten. Om övergreppsdebatten någonsin handlat om offren och deras situation är det nu dags att visa det.

Om debatten fortsätter att handla om det katolska präst- celibatet snarare än de reella faktorer som ligger bakom pedofili, blir det pinsamt tydligt att debatten styrs av hat och för- domar mot katolska kyrkan och dess medlemmar snarare än av omsorg för de outsägligt hårt drabbade offren.

BITTE ASSARMO

katolik och fri skribent