Regeringen Reinfeldt använder sig av professor Lars Calmfors som plog för försämrad arbetslöshetsförsäkring. Men Calmfors har missuppfattat forskningen på området, menar artikelförfattarna.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin motiverar nedskärningarna i arbetslöshetsförsäkringen med att internationell forskning entydigt pekar på att detta ger fler jobb.
Som stöd använder sig regeringen av en ekonomisk auktoritet på området, professor Lars Calmfors.
Nyligen menade Calmfors att Sverige just genom att sänka ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen med tio procentenheter, skulle kunna minska arbetslösheten i Sverige med drygt en procentenhet.
Stödet för denna beräkning hämtades från OECD. I propositionen om en ny arbetslöshetsförsäkring använder regeringen denna beräkning som argument för sina förslag.
Men problemet för regeringen och Lars Calmfors är att OECD aldrig har påstått detta.
Den tolkning som regeringen gör av OECD:s rapport är obegriplig. Ingenstans i OECD-rapporten står något om att en sänkning av den svenska arbetslöshetsersättningen med tio procentenheter kommer att leda till en minskad arbetslöshet med över en procentenhet.
I stället kommer uppgiften från en så kallad regressionsanalys av 20 OECD-länder över data från 1982–2003. Effekten gäller alltså för ett tänkt genomsnittsland.
Men Sverige är långt från ett genomsnittligt OECD-land för viktiga variabler som sysselsättning, arbetslöshet, andel äldre i arbetskraften, kvinnlig förvärvsgrad, arbetsmarknadspolitik, ersättningsnivåer och välfärdssystem.
OECD pekar upprepade gånger i sin rapport på att resultaten bara gäller för ett teoretiskt genomsnittsland och inte kan användas för enskilda medlemsländer.
I stället pekas de nordiska länderna ut som exempel där det inte finns något klart samband mellan sänkt ersättning och arbetslöshet, bland annat på grund av omfattande satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik och genom att de fackliga
organisationerna bidrar till en samordnad och ansvarsfull lönebildning.
Frågan är om resultaten är tillräckligt robusta för att ens kunna användas för ett tänkt ”genomsnittsland”. Senare studier med bättre dataunderlag och mer kvalificerade metoder har visat på andra samband och slutsatser än de studier som formade den vetenskapliga och politiska debatten under 90-talet.
I en del länder har det till exempel påvisats att hög arbetslöshet leder till att politikerna höjer ersättningarna. Om man inte ser att sambandet även går åt det hållet är det lätt att feltolka resultaten.
Även om det finns en teoretiskt grundad uppfattning om att högre ersättning vid arbetslöshet ger längre arbetslöshetstider, ger inte heller svenska studier tydliga belägg för att så skulle vara fallet.
Professor Bertil Holmlund analyserade i en viktig studie förändringarna av a-kassan som gjordes 2001–2002 och fann inget stöd för en sådan effekt. För män verkar det förvisso finnas en viss fördröjd effekt, för kvinnor blev effekten snarare den omvända, även om det resultatet inte var statistiskt signifikant.
Även annan forskning, som OECD hänvisar till, visar att sambanden är problematiska. Sänkt ersättning kan leda till en omfördelning av arbetslösheten från dem med ersättning till dem utan, främst ungdomar.
Sänkt ersättning kan även försämra matchningen på arbetsmarknaden om för mycket fokus läggs på snabbhet i sökandet och mindre resurser på att hitta långsiktigt rätta jobb.
För tolv år sedan publicerade OECD en studie som kom att styra mycket av den internationella debatten och den ekonomiska politiken. Rapporten, ”The OECD Jobs Study”, hade ett enkelt budskap: fungerande arbetsmarknader kräver ökad löneflexibilitet nedåt. För att uppnå detta skulle medlemsländerna sänka ersättningen vid arbetslöshet och minska anställningsskyddet.
Rapporten publicerades samtidigt med att den amerikanska ekonomin tog fart. Den amerikanska modellen blev med ens föredömet för hur Europas ekonomier skulle skapa jobb. Budskapet fördes fram med stor entusiasm av åtskilliga internationella organisationer och ledande ekonomer.
Men i början på 2000-talet kom legitimiteten i detta recept att alltmer ifrågasättas. En viktig del i detta var de nordiska ländernas framgångar.
Även OECD började granska hur väl deras recept hade fungerat. De nya rönen publicerades i somras bland annat i Employment Outlook (2006) och förvånade många traditionella ekonomer.
Nu rekommenderas inte längre en ”one-size-fits-all” modell för hur man ska uppnå en väl fungerande arbetsmarknad.
I stället finner OECD att medlemsländerna kan delas in i fyra vitt skilda grupper, var och en med en egen mix av arbetsmarknadspolitik, kultur och institutioner.
Två grupper; Sydeuropa och Centraleuropa har varit mindre lyckade. Två grupper; de anglosaxiska länderna och de nordiska länderna plus några till har varit betydligt mer framgångsrika, särskilt när det gäller sysselsättning och arbetslöshet.
OECD drar nu därför slutsatsen att låg arbetslöshet kan nås genom två helt olika modeller på arbetsmarknaden.
1. Genom svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer, fler låglönejobb och större ekonomiska skillnader.
2. Eller med generösa nivåer i välfärdssystemen kombinerat med breda aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och starka fackliga organisationer, som bidrar till en väl fungerande lönebildning.
De länder där sambandet mellan arbetslöshetsersättning och arbetslöshet är som svagast visar sig vara just de som tillhör den senare gruppen – och dit hör Sverige.
Arbetslöshetsförsäkringen måste ses i sitt kulturella och institutionella sammanhang. Att försvaga den kan mycket väl vara början på en resa som slutar i att Sverige drivs mot en mycket mindre framgångsrik kontinental europeisk arbetsmarknadsmodell.
David R. Howell
professor of Economics, The New School, New York. Nyligen utkommit med boken
Fighting unemployment.
Roland Spånt
fil dr, nationalekonom
Roger Mörtvik
samhällspolitisk chef TCO
Fotnot: I dag möts Lars Calmfors och Roger Mörtvik i en debatt vid ett seminarium i riksdagen för ledamöter och tjänstemän. Ämne: Hur påverkas arbetsmarknaden och sysselsättningen av
förändringarna i a-kassan?
