Stora markområden som lämpar sig väl för bostadsbebyggelse, exempelvis marken kring Värtahamnen i Stockholm, ligger oanvända alldeles i onödan.

Staffan Michelson

Det råder brist på bostäder i Stockholm och flera andra av landets tillväxtregioner. Ett av hindren för bebyggelse anses vara osäkerhet om hur gällande normer kring buller i bostädernas närhet ska hanteras. I sin nyligen presenterade proposition om investeringar för ett starkt och hållbart transportsystem har regeringen därför utsett Boverket och Naturvårdsverket att samråda med varandra och övriga berörda myndigheter i en utredning om hur buller kan behandlas vid planering av bostäder i närheten av hamnar med mera (Prop. 2012/13:25, överlämnad till riksdagen den 12 oktober 2012).

Det ligger naturligtvis en god tanke i regeringens förslag – stora markområden som lämpar sig väl för bostadsbebyggelse, exempelvis marken kring Värtahamnen i Stockholm, ligger oanvända alldeles i onödan. Samtidigt utsätts mängder av bostäder och villaområden ofrivilligt av störande och tilltagande buller från järnvägar och trafikleder.

Men är ännu en utredning och nya samråd mellan statliga myndigheter verkligen nyckeln till framgång? Vore det inte enklare och mer ändamålsenligt att uppmuntra till omedelbar hantering av frågorna där de närmast hör hemma, det vill säga att anförtro arkitekterna, de boende, markägarna, byggarna och kommunerna det grundläggande ansvaret för de egna bostadsmiljöerna?

Statlig byråkrati och normer i alla ära, men strategin att tillsätta nya statliga utredningar för att försöka undanröja normativa oklarheter leder sällan till så mycket mer än nya oklarheter. Det obehag som människor upplever av buller är olikartat och väldigt individuellt. Verkligheten blir knappast bättre av att olika myndigheter försöker förtydliga det som redan gäller. Vad som behövs är i stället levande människors praktiska tillämpning av levande samhällsnormer. Ibland kallas det sunt förnuft. Blir tillämpningen riktigt svår i det enskilda fallet erbjuder rättsordningen fullt tillfredsställande möjligheter att få saken prövad och avgjord.

Upplevelser av vad som är störande buller skiljer sig inte bara från person till person. Människans öra och sinne tar också emot intrycken alldeles olika beroende på om ljudmiljön å ena sidan är påtvingad eller å andra sidan självvald. Påtvingat buller är nästan alltid störande även vid lindriga och måttliga nivåer, medan den som valt att vistas och bo i stadsmiljö kan känna både skönhet och spänning av omgivningens ljudkulisser. Helt visst kan mycket höga ljudnivåer vara omedelbart hälsofarliga, men för påverkan som inte når upp till dessa farliga nivåer styrs människans mottaglighet i särskilt hög grad av egna beslut och önskemål. En del människor söker sig helst till livliga och centrala bostadsmiljöer, medan det för andra kan vara både kränkande och skadligt för hälsan att ofrivilligt bli utsatt för trafikbuller eller störande musik.

Ska det då verkligen vara så svårt att stadsplanera på sätt som är både människovänligt och normenligt men ändå ger utrymme för hållbara lösningar, förtätad bebyggelse och förnuftig hantering av konflikter mellan motstående intressen? Ingen gläds åt ödsliga områden av ”ingenmansland” som breder ut sig mellan hamn och stad.

En vanlig uppfattning är att den som varit ”först på platsen” måste ha förtur i konflikter om miljö och bebyggelse. Så enkel är dock inte problematiken enligt gällande rätt. Den så kallade prioriteten har i själva verket relativt underordnad betydelse om tvist uppstår, exempelvis kring miljöstörningar från en närbelägen industri. Däremot måste människor och företag ha möjlighet att genom samförstånd, överenskommelser och avtal finna balans i sina relationer över formella eller informella gränser. De instrument som i detta sammanhang kan utnyttjas är bland annat servitutsavtal och markanvisningsavtal, vilka i sin tur kan bilda grund för villkoren i framtida överlåtelser eller upplåtelser av bostäder och/eller lokaler.

Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning, får en fastighetsägare enligt 14 kap. 1 § jordabalken upplåta servitutsrättigheter till förmån för en annan fastighet. Den sortens avtal kan bland annat reglera vissa typer av störningar över fastighetsgränserna. Det var att tag oklart vad som fordras för att upplåtelsen ska anses främja en ändamålsenlig markanvändning, men frågetecknen är sedan några år tillbaka uträtade genom goda domstolsavgöranden.

Det finns med andra ord inget rättsligt hinder mot att genom servitutsavtal reglera exempelvis det framtida förhållandet mellan Stockholms hamn och närliggande bostadsområden vid Värtahamnen på så sätt att buller får belasta berörda fastigheter inom vissa rimliga ramar eller att kommande bostadsbebyggelse måste hålla en viss miljökvalitet till skydd mot störningar från omgivningen. Det finns heller inget rättsligt hinder mot att i markanvisningsavtal säkerställa en god förhandsinformation åt kommande hyresgäster och/eller bostadsrättshavare om områdets miljöförhållanden. Genom sådan kvalitetssäkrad miljöinformation kan var och en på bostadsmarknaden ta ställning till lägets fördelar och nackdelar. All erfarenhet bekräftar att goda förhandsupplysningar av det slaget påtagligt eliminerar känslan av olägenheter hos dem som väljer att bo i en livlig miljö.

Självfallet fordrar den föreslagna metodiken överväganden, förhandlingar och individuell reglering mellan berörda parter, men vägen är utan tvekan fullt framkomlig. Den är också väl förenlig med miljöbalkens, jordabalkens och plan- och bygglagens grundläggande ändamål att främja en samhällsutveckling med goda sociala levnadsförhållanden, ändamålsenlig markanvändning och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö.

STAFFAN MICHELSON

advokat med inriktning på civilrätt och miljörätt