Bygg inte bort Stockholms särart

Stockholm står inför en uppenbar risk att förlora många kulturhistoriskt intressanta byggnader. I en utredning från stadsledningskontoret föreslås att Stadsmuseet inte längre ska vara remissinstans vid plan­ärenden (SvD 13/8). Inte heller ska museet inventera kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

I stället vill utredaren att dessa uppgifter ska tas över av stadsbyggnadskontoret (SBK). Även skönhetsrådet föreslås bli knutet till kontoret och riskerar därmed att förlora sin oberoende roll.

Stockholms stad har som policy att inte bygga på oexploaterad mark för att på så sätt skydda de grönområden som finns. Detta gör att den mark som tas i anspråk ofta redan är bebyggd och byggnaderna är ibland av stort kulturhistoriskt värde.

Stadsmuseet har som uppgift att se till att dessa värden inte går förlorade, bland annat genom att man granskar olika planförslag och förslag på större ombyggnader och rivningar. Även Skönhetsrådet har en viktig roll som granskare av stadens planering.

Varför föreslår man dessa drastiska försämringar av den antikvariska bevakningen? Utredningens uppdrag är att föreslå förändringar som kan leda till att korta planprocessen.

Utredaren Göran Gahm säger till SvD att om SBK tog ett helhets­ansvar även för de kulturhistoriska frågorna skulle man slippa en remissvända och därmed skulle planprocessen komma att kortas. Detta är helt fel.

Det är nämligen inte bara Stadsmuseet som får yttra sig utan det gör totalt ett tjugotal remissinstanser. Alla har samma tid på sig att behandla ärendet. Därför effektiviseras inte planprocessen för att den kulturhistoriska bedömningen görs inom SBK; däremot kanske byggtiden kortas lite om man kan riva alla befintliga hus i området.

Det kan knappast råda någon tvekan om att det verkliga syftet är att göra sig av med en remissinstans som man tycker är ”besvärlig”.

Vilka konsekvenser skulle förslaget få om det gick igenom?

• För det första skulle det leda till en allvarlig urholkning av den demokratiska processen. I en demokrati ska alla intressen i största möjliga mån vägas samman. I och med detta förslag skulle SBK få en alltför stor makt över Stockholms planering.

Det ligger dessutom ett värde i den långsamma processen. Genom den kan man undvika många misstag.

• För det andra är det en uppenbar risk att man kommer att bygga bort Stockholms särart. Stockholm är en stor turiststad. De utländska besökarna kommer för att vi har en mycket vacker stad med relativ homogen bebyggelse som är omgiven av vatten.

Om byggtakten ökar och med den antalet rivningar finns en uppenbar risk att Stockholm bara blir en storstad i mängden. I stället bör man se de befintliga hus som finns i områden som ska förnyas som en tillgång och inte som en belastning.

Man bör inte vara alltför fokuserad på att bygga nytt utan utgå mer från vad som redan finns.

Det gamla gasverksområdet i Hjorthagen är ett bra exempel. Området är fyllt av vackra tegelhus, många ritade av Ferdinand Boberg, en av Sveriges främsta arkitekter. De två gasklockorna skulle bli utmärkta som konserthall respektive museum.

Många av de andra husen skulle kunna byggas om till hotell och restauranger. Området skulle kunna bli en verklig kulturmagnet för både regionens invånare och långväga turister.

Om man istället river många hus och bygger nya bostäder kommer området att förlora sin själ och bara bli ett bostadsområde i mängden.

• Den tredje anledningen till att Stadsmuseet bör behålla den antikvariska kontrollen över stadens planering är att Klararivningarna under 60- och 70-talen fortfarande är ett oläkt sår för de flesta stockholmare.

Om förslaget att SBK ska få fria händer att själva bestämma vad som kan rivas är risken uppenbar att vi om några år har förlorat så mycket värdefull äldre bebyggelse att vi får ett nytt ”Klaratrauma”.

Jag hoppas verkligen att de remissinstanser som yttrar sig över utredningsförslaget förstår vad det kommer att få för konsekvenser och att den demokratiska processen värnar om stadens kulturhistoriska värden.