Det sägs att hemlösheten är fattigdomens ansikte. Först när de fattiga visar sig som hemlösa på gator och torg blir de ett problem – för oss andra.

Stadsmissionens daghärbärge för hemlösa i Stockholm flyttade för en tid sedan från en lokal insprängd i berget vid järnvägsspåret på Stadsgårdskajen till ett bostadsområde på Södermalm. Det blev snabbt ett problem för de boende i området. Men problemet beskrivs inte i termer av fattigdom eller en orättvis bostadsmarknad utan som ett ordningsproblem. De hemlösa skapar konflikter med sin omgivning genom sin blotta närvaro.

Den borgerliga alliansens målsättning är enligt socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson att hemlösheten ska avskaffas inom 10 år och att nyrekryteringen ska stoppas. Kristersson menar att hemlöshet inte i första hand är ett bostadsproblem.

Eftersom många hemlösa har andra bekymmer, som missbruk eller psykiska problem, är det främst vård som behövs. Och allt fler verksamheter öppnas för människor som redan är utslagna, samtidigt som det inte satsas på dem som är på väg in i hemlöshet. För nytillkomna hemlösa innebär det en snabb väg in i utanförskapet.

Hemlöshet är primärt inte ett socialt problem, det är ett fattigdomsproblem. När Socialstyrelsen räknar antalet hemlösa hämtar man uppgifter främst från socialtjänsten.

Gemensamt för dem man räknar är att de saknar pengar för att själva kunna ordna logi. De är de allra fattigaste i vårt samhälle. Människor som saknar bostad, men har pengar, har inte kontakt med socialtjänsten och finns inte med i Socialstyrelsens beräkningar. De är bostadslösa, inte hemlösa.

Det är således fattigdom som skiljer hemlösa från andra människor, inte missbruk, psykisk sjukdom eller andra bekymmer som vi alla kan ha. Däremot tyder mycket på att såväl missbruk som fysiska och psykiska krämpor är en följd av, eller förvärras av, hemlösheten. Trots det framställs vård och behandling, inte ekonomisk trygghet och billiga bostäder, som det viktigaste i arbetet mot hemlöshet.

För de hemlösa är hemlösheten ett bostadsproblem. Men bostäder har alltmer blivit ett spekulationsobjekt för de välbeställda och antalet billiga hyreslägenheter minskar stadigt. Även om socialtjänsten gör stora insatser för att hjälpa enskilda individer till en bostad är det omöjligt att hjälpa alla eftersom lägenheterna inte räcker till.

Attraktiva hyresgäster med ordnad ekonomi får de bostäder som finns. De som har skulder, saknar fast inkomst eller helt enkelt har för låg lön blir utan. Detta är ett bostadspolitiskt problem som socialtjänsten inte kan lösa.

Men eftersom socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor hänvisas bostadslösa utan pengar dit. Så omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en person med sociala problem, problem som passar den kunskap som socialtjänsten har och kan lösa. På ett strukturellt plan har man skapat ett socialt problem av ett bostadspolitiskt problem.

Ett av den borgerliga alliansens viktigaste budskap är att människor genom olika valmöjligheter själva ska forma sina liv. Den rätten har inte de hemlösa. Deras möjlighet att påverka sina liv minskar när de blivit beroende av socialtjänsten. De får då själva inte avgöra vilket problem de har, inte välja var de vill bo och inte vilken socialtjänst de tycker ger den bästa hjälpen. Rätten till en egen säng och en dörr att stänga om sig är villkorad och starkt begränsad. De som saknar alternativ tvingas sova på härbärgen där deras rättigheter och integritet kränks.

För hemlösa finns inget vårdval. I Stockholm planeras en hemlöshetsklinik. Många av de hemlösa har dålig erfarenhet av den allmänna sjukvården och föredrar därför mottagningar som enbart är till för dem.

Men särskilda mottagningar för hemlösa är, liksom särskilda mottagningar för dem som har privata sjukvårdsförsäkringar, ett steg mot ett segregerat sjukvårdssystem där fattiga och rika får olika vård. Det befäster utanförskapet och motverkar återanpassningen. Det löser inte hemlöshetsproblemet.

Ytterst är hemlöshet en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Rätten till bostad finns fastslagen både i svensk lag och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Tyngdpunkten på arbetet mot hemlöshet måste flyttas från socialtjänstens individinriktade insatser till åtgärder som motverkar den växande fattigdomen och ökar tillgången på billiga bostäder. Endast så kan hemlösheten på sikt avskaffas.

MAJA-STINA AHLZÉN

socionom med magisterexamen i socialt arbete