Omsorg både om naturen och om människornas miljö är numera en hörnsten i all samhällsplanering. Det finns en bred samsyn att planeringen ska utgå från vad människor och naturen tål och att vi inte ska tära på resurser till förfång för framtida generationers välfärd.
För att vägleda planeringen i den riktningen har staten ställt upp normer för vilka krav som ska gälla när man planerar ny bebyggelse, så kallade miljökvalitetsnormer.

Men det finns nu tydliga tendenser att det bästa riskerar att bli det godas fiende. Strikta bullerregler och luftkvalitetsnormer för nybyggande hotar till exempel att lamslå en stor del av den planerade bostadsbebyggelsen i Stockholm.

En tillämpning av alla miljökvalitetsnormer innebär i praktiken att det blir svårt att bygga bostäder i stadsmiljö, inte bara i Stockholm, utan också i andra städer runt om i Sverige.
Risken för överskridande av miljökvalitetsnormer i svenska tätorter är i särklass störst för partiklar. Naturvårdsverket har bedömt att åtminstone 80 procent av
de svenska tätorterna har miljöer där miljökvalitetsnormen kan komma att överskridas och att luftkvalitetsmätningar därför krävs.
Enda sättet för städerna att växa blir då att bygga i perifera lägen där man kan tillgodose alla krav på ren luft, frihet från buller och ljusa bostäder.

Problemet är att en stadsbyggnadspolitik med byggande i perifera lägen ofelbart leder till en explosiv ökning av biltrafiken - tvärt emot gängse ambitioner. Gles bebyggelse i städernas utkanter, vare sig det är i form av villor eller flerfamiljshus, innebär ett stort resebehov både till arbete och till inköp, långa resor till jobbet i stan och veckoinköp i stormarknader en bra bit från den egna bostaden.
Det är inte realistiskt att tro att sådant resebehov kan tillgodoses med kollektivtrafik. All erfarenhet pekar mot att gles förortsbebyggelse leder till ett bilsamhälle, där dagliga och långa bilresor blir ett måste.

Miljökvalitetsnormerna - med ädelt syfte att skydda människors hälsa - bidrar alltså till en utglesning av
städerna. De genererar mer trafik och en ökning av de totala utsläppen.

De medverkar också till att grön- och naturområden måste tas i anspråk för ny bebyggelse, eftersom normerna försvårar möjligheten att bygga centralt i städerna och förtäta.
Tvärtemot den styrning mot gles bebyggelse, som en strikt tillämpning av miljökvalitetsnormerna innebär, borde den täta staden vara modell för en hållbar utveckling, både när det gäller omsorg om naturen och omsorg om människornas välfärd.
Tät stadsbebyggelse innebär bättre förutsättningar både för en attraktiv kollektivtrafik och större andel resor till fots eller cykel.

Tät stadsbebyggelse innebär också på sikt lägre kostnader för bostäderna, eftersom kostnaden per person för vatten och avlopp, elförsörjning, gatuunderhåll med mera blir väsentligt lägre när samhällets infrastruktur kan utnyttjas på ett effektivare sätt.
En ytterligare fördel med en tät stadsbebyggelse är att den förenar ökad tillgänglighet med ett minskat resebehov. Som en australiensisk
studie visar finns det ett negativt samband mellan tillgänglighet till olika aktiviteter och städers gleshet.
Bilen - som ursprungligen gav oss frihet att vidga vårt revir och få tillgång till ett ökat utbud av nyttigheter - har i dag blivit ett hinder för ökade kontakter och social samvaro.

I dag sker utveckling av våra städer och tätorter utan att någon part har ett tydligt helhetsansvar. Det finns en obalans mellan ekonomisk makt, politiska styrmöjligheter och ansvarstagande.
Långsiktigt är det hållbar tillväxt, med fler i arbete och en bra livsmiljö, som löser våra ekonomiska problem.
Men bristen på bostäder hämmar tillväxten i ett stort antal kommuner. För de kommuner som planerar nya bostäder försvårar miljökvalitetsnormerna möjligheten att förtäta i centrala lägen.
Risken finns också att omfattande utredningskrav gör att bara de riktigt stora aktörerna har råd att utreda, projektera och bygga bostäder i centrala lägen.

Vi hävdar att miljökvalitetsnormerna inte får vara styrande för samhällets
utveckling. Det måste både i dag och i framtiden för människor och företag vara möjligt att leva och verka i stadskärnor.

För stadskärnor måste sämre kvalitet av vissa miljöaspekter kunna accepteras till förmån för bättre kvalitet i andra avseenden, som till exempel tillgänglighet. Kommunerna måste ha mandat att planera och göra avvägningar mellan olika intressen för att den lokala miljön och helheten ska bli bra.
Miljökvalitetsnormerna ska då vara ett av flera beslutsunderlag.