Bo Hugemark och Johan Tunberger (3/12) ger mig rätt i allt jag säger i mitt inlägg (2/3) – den nya försvarsdoktrinen har inte förankrats demokratiskt och det finns ett stort glapp mellan ambition och förmåga.
Försvarsminister Sten Tolgfors (8/12) vet dock bättre. Han skriver att det måste vara genant för mig att den nya doktrinen accepterats av en bred riksdagsmajoritet. En replik av sann goddag yxskaftsklass då frågan gällde folklig, ej riksdaglig, förankring. Dessutom finns det många inom Försvarsmakten som delar min uppfattning och alltså borde vara lika generade som jag.
Landet kan försvaras, säger Tolgfors. Försvaras mot vad? Vet inte försvarsministern att något inte är sant bara för att man upprepar det gång efter annan? Försvarspropositionen säger inget om hur hotbilden förändras efter militär insats i närområdet. Hotbilder tenderar just att anpassas efter förmåga och inte tvärtom, och man kan bara hoppas att försvarsministern inte på allvar tycker att en insatsorganisation motsvarande Sundsvalls befolkning räcker för att försvara EU:s till ytan tredje största land.
Propositionen säger att ’’en neutralitetsoption inte är möjlig’’ samtidigt som EU-staterna ’’inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra’’. Hur går det ihop? Neutral kan man ju bara vara i krig. Om vi inte har försvarsförpliktelser i krig så är neutralitet per definition ett alternativ. Kriser i närområdet har alltid påverkat Sverige rejält – det är inget nytt. Fördraget utesluter inte neutralitet och neutralitet rymmer humanitära insatser.
Slutligen kan sägas att det inte är något genidrag att jämföra Sverige med Finland som har allmän värnplikt och tydlig territoriell inriktning på försvaret. Trots endast 5 miljoner invånare har man cirka 34000 stående soldater och en reserv på cirka 350000. Som grädde på moset förs i Finland en öppen debatt om försvars- och säkerhetspolitikens inriktning. Lär av dem.
MIKAEL NILSSON
militärhistoriker vid Försvarshögskolan
