Stora förändringar av vår samhällsmodell har aldrig varit så viktiga som nu. Samtidigt har aldrig den nationella politiken varit så kortsiktig, taktisk och detaljfokuserad. Det är en ekvation som inte går ihop.
Statsminister Göran Persson läste upp en regeringsförklaring i riksdagen den 14/10 som verkade ha som mål att göra passivt förvaltande till en konstart. Det lät som att han läste direkt ur telefonkatalogen. Budgetpropositionen, som kom en vecka senare, hastigt och hafsigt framförhandlad, klädde tomheten i siffror.
De fyra borgerliga partier som utgör Allians för Sverige presenterade den 5/10 sina alternativ till den nuvarande konstellationens budget. I retorik och taktik har de tagit över debatten.
Men hur stora är skillnaderna mot regeringen egentligen? Hur stora förändringar vill de borgerliga göra?
Den viktigaste skiljelinjen i modern politik har alltid handlat om hur mycket staten ska göra respektive hur mycket som ska ske frivilligt: Hur mycket offentligt, hur mycket privat? Hur mycket kollektiva beslut, hur mycket individuella? Hur stor andel av alla resurser som produceras ska tas in i skatt och användas inom det offentliga?
I dag vill bara små sekter ha planekonomi. Nästan alla politiska aktörer står på marknadsekonomins grund.
Men vi har haft en utveckling där staten ökade från en femtedel av samhället 1950 till att utgöra hälften i dag. Runt om i Europa försöker man nu backa ur den modellen genom olika reformprogram; den stora staten skapade fler problem än den löste.
Hur är det i Sverige? Reformer har skett: nytt pensionssystem, avreglerade marknader, lägre marginalskatter och privat drift inom vården. Men skattetrycket ligger envist kvar på över 50 procent. Den stora staten är intakt – trots de problem den orsakar.
Den stora statens höga skatter sänker tillväxten och välståndet. Skatterna går sedan in i offentliga monopol som har svårt att leverera.
Samma period som antalet läkare, sjuksköterskor och undersköterskor mer än fördubblades minskade antalet vårdplatser från 136 000 till 29 000.
Av vår befolkning på nio miljoner går bara strax över tre miljoner till jobbet en vanlig arbetsdag; över 60 procent av de vuxna är beroende av det offentliga.
Modellen är således instabil, och problemen förvärras. Efterfrågan på välfärd ökar, inte minst för att vi lever längre och behöver mer omsorg. Och välfärdstjänster blir hela tiden dyrare, i likhet med andra tjänster.
Men skatteintäkterna ökar inte, snarare sänks nu skatter på kapital, bolag, alkohol och annat som lätt lämnar landet. Den internationella konkurrensen om företag och jobb leder till press nedåt på skatterna. Alltså möts inte utbud och efterfrågan på välfärd.
Både regering och opposition vet detta. Nya alarmerande siffror kommer hela tiden.
Uppenbart är att regeringen trots detta inte tänker föreslå förändringar före valet. Utredningen av socialförsäkringarna ska presenteras – en månad efter valet. Men vad vill då oppositionen?
I budgetpropositionen från regeringen sätts taket för de offentliga utgifterna till 1 330, 1 389 respektive 1 439 miljarder för åren 2005, 2006 och 2007. Det är det yttersta måttet på hur stort det offentliga systemet är i Sverige.
Med nuvarande regering kommer en stadig ökning att ske. Genomsnittet för de borgerliga budgetarna är 1 307, 1 359 respektive 1 404 miljarder för samma år.
År 2007 är den offentliga sfären i ett borgerligt Sverige blott 2,5 procent mindre än om nuvarande regering sitter kvar. Hur mycket lättare är en ryggsäck som väger 14,04 kilo än en som väger 14,39 kilo?
Skillnaden mellan Sveriges skattetryck och genomsnittet för EU-ländernas motsvarar 300 mdr. En sådan sänkning vore ett första viktigt steg.
Betraktas endast statens utgifter, som omfattas av budgettaket, föreslår regeringen tak på 870, 907 respektive 943 miljarder för de tre åren. Genomsnittet för de borgerliga motionerna är 870, 890 respektive 917 miljarder.
Åter mindre än tre procents skillnad!
Just storleken på det offentliga är orsaken till flertalet problem. Höga skatter och höga bidrag leder till färre som arbetar och fler som lever på bidrag. Stora monopol tränger undan vad som kunde ha varit en ny sektor av dynamiskt välfärdsföretagande.
Varför inte i stället fokusera det offentliga på dem som inte själva kan betala och låta de flesta köpa egen välfärd?
Ska vi ha företag och jobb i framtidens Sverige kan inte dessa belastas enormt när nya marknader seglar upp med bättre villkor. Skatterna måste ned, staten måste minska.
Vill vi ha god välfärd bör vi låta privat ägande, fri konkurrens och företagande sköta välfärdstjänsterna.
Kjell-Olof Feldt drog en viktig lärdom av många år som finansminister: ”När obehagliga saker behöver uträttas är det oftast för tidigt – ur politisk synpunkt. Och när de kan uträttas är det oftast för sent – ur ekonomisk synpunkt.”
Vi kan inte låta det bli för sent. Konsensus runt huvuddragen i den nuvarande modellen måste brytas. Förändringar krävs – betydligt mer än de borgerliga föreslår.
Vi borde diskutera före valet hur vi byter från ett system som inte fungerar till ett som gör det.
