Sveriges agerande har i flera fall blottlagt brister i vårt rättssystem och samhällsskick. Det har också avslöjat en bristande förståelse bland ledande politiker och tjänstemän för grundläggande människorättsliga principer när det handlar om vårt eget land. Det rimmar illa med Sveriges höga svansföring internationellt i frågor om de mänskliga rättigheterna och visar på behovet av att balansera politikernas makt.
I november 2001 klargjorde den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush att det inte finns någon plats för neutralitet i kriget mot terrorismen - att andra nationer ”antingen är med oss eller emot oss”. Sverige visade kort därefter sin lojalitet genom att gripa och överlämna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till CIA, som förde de två till tortyr och fångenskap i Egypten. Ingen hänsyn togs till det faktum att de anklagades för något som inte är ett brott i Sverige och inte heller till att det fanns en uppenbar risk att de skulle utsättas för tortyr.
Sverige tog sedermera initiativ för att institutionalisera användningen av diplomatiska garantier, med andra ord göra det lagligt att utlämna människor till länder där de riskerar tortyr. Någon månad tidigare hade Sverige låtit frysa tillgångar tillhörande tre svenskar med somalisk bakgrund och därmed ställt dem utan besparingar och möjlighet att försörja sig. De fick inte ens möjlighet att få sin sak prövad i svensk domstol.
Detta är bara två exempel på rättsliga, moraliska och fysiska övergrepp, som den svenska staten gjort sig skyldig till sedan 11 september 2001. Ingen har fått stå till svars för kränkningarna.
Under de åtta år som gått har det införts flera lagar, som ökar risken för nya rättsövergrepp. Det gäller framförallt ny terroristlagstiftning men också lagar som kraftigt ökar möjligheten att övervaka oss människor.
Vi menar att den här utvecklingen delvis är ett resultat av en skev maktbalans i vårt samhälle - det finns inte tillräcklig motvikt till politiken. Det gör att skyddet för våra mänskliga rättigheter ytterst blir en fråga för våra politiker och tjänstemän att råda över, vilket är olyckligt. De styrande och lagstiftande statsmakterna måste tydligare vägas upp av den tredje, dömande, statsmakten för att skapa jämvikt i vårt demokratiska system.
I svensk debatt omnämns ofta media som den tredje statsmakten. Det beror förmodligen på att svenska medier har en stark och lång tradition av att granska makten medan den egentliga tredje statsmakten, den dömande, av lika lång tradition har en relativt svag ställning i det svenska samhället. Det är bra med starka, granskande medier men de kan aldrig fylla rollen av juridisk kontrollmakt. Den riktiga tredje statsmakten måste därför stärkas och våra politiker bör i huvudsak prioritera följande två åtgärder:
Ge våra rättigheter ett starkare grundlagsskydd. Vi vill se en modern och progressiv rättighetskatalog. Det är oacceptabelt att vår egen grundlag ger ett sämre skydd än till exempel den internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna och Europakonventionen, den sistnämnda dessutom vanlig lag i Sverige. Det är, inte minst i tider av oro, viktigt att vi har ett eget rättighetsskydd, som är starkare än det minimiskydd internationella rättsregler erbjuder.
Förstärk normprövningsmakten. Flera lagar som tagits fram under de senaste åtta åren har varit tveksamma ur människorättssynpunkt. Ändå har de klarat lagrådets granskning och när de inte har gjort det har lagrådets rekommendationer ignorerats. Tiden är mogen för en författningsdomstol, som kan vitalisera och utveckla det konstitutionella skyddet. En sådan dynamisk rättsutveckling behövs då grundläggande mänskliga rättigheter hotas i det internationella samarbetet mot terrorismen.
Grundlagsutredningens slutbetänkande innehåller förslag som tydligare markerar domstolarnas oberoende och kompletterar och stärker rättighetsskyddet i regeringsformen. Det är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt långt.
Till sist vårt eget ansvar: Sverige är bra på att i internationella sammanhang lyfta fram det civila samhället, ibland omnämnt som den femte statsmakten, och dess betydelse för demokratisk utveckling. Ofta framhålls vårt eget civilsamhälle som föredöme. Men vi är för få organisationer, ”watch-dogs”, som verkar för de mänskliga rättigheterna i vårt eget land. Vi behöver alla bli människorättsförsvarare för att grundläggande värden inte ska äventyras när vårt samhälle sätts under press. Vissa saker, som våra medborgerliga och politiska rättigheter, är helt enkelt för viktiga för att överlämna till våra folkvalda att själva besluta om.
PERCY BRATT
styrelseordförande Civil Rights Defenders
ROBERT HÅRDH
chef Civil Rights Defenders
