Den amerikanska finanskrisen reser frågor om dess orsaker och vilka lärdomar som kan dras. Vissa hävdar att krisen är ett resultat av ett marknadsmisslyckande.

Detta är dock inte hela sanningen.

Den amerikanska krisen kan också ses som ett resultat av reglerings- och policymisslyckanden.

Det som händer i USA har flera likheter med den svenska finanskrisen i början av 1990-talet. När banksystemet väl stabiliserades, genom att den svenska staten utfärdade den så kallade bankgarantin och det statliga skyddsnätet hade kommit på plats, föll den ekonomiska aktiviteten ändå.

Det innebar mycket stora underskott i statsfinanserna. Det blev sedan nödvändigt att också stabilisera statsfinanserna, vilket ledde fram till dagens mer strikta statsfinansiella ramverk med utgiftstak och överskottsmål för de offentliga finanserna. Det är ett mycket viktigt skydd mot finansiell sårbarhet i vår ekonomi.

Då lärde jag mig att en fråga av yttersta vikt för stabiliteten i det finansiella systemet är kapitaltäckningsreglerna för banker.

Reglerna kräver att en bank måste ha minst 8 procent eget riskkapital för att skydda bankens utlåning. Dessa regler visade sig i praktiken fungera tämligen dåligt under den svenska finanskrisen.

Från 1998 hade jag förmånen att leda arbetet i Baselkommittén för banktillsyn. Kommitténs arbete resulterade i ett mer sofistikerat sätt att mäta risk, regler för kapitalkrav på bankens totala exponeringar samt krav på förstärkt tillsyn.

Förmågan att förebygga kriser skulle därmed förbättras avsevärt. En viktig drivkraft bakom kommitténs arbete var den utveckling som då ägde rum i USA. Under lång tid hade bankerna kommit att lägga över allt mer av sin kreditgivning i så kallade ­­ värdepapperiseringsprogram.

Programmen innebar att banken beviljade kredit till låntagare, men därefter överlät sina fordringar på organisationer som emitterade värdepapper för att finansiera lånen.

En stor, högt belånad, dåligt ­genomlyst och bristfälligt reglerad marknad uppstod i värdepapper av denna typ.

Slutresultatet av Baselkommittén blev dock paradoxalt. Inom EU infördes reglerna vilket innebär att Sverige idag har en helt annan kvalitet på bankreglering och tillsyn.

Oväntat kom dock USA aldrig att införa reglerna i sin lagstiftning. Orsakerna är många men klart är att bakom detta låg inflytelserika lobbygrupper inom den amerikanska finansindustrin.

Vi vet inte hur det skulle ha blivit om kapitaltäckningsreglerna införts i USA under början av 2000-talet, men vi vet vilka incitament som drev fram en alltför stor och riskfylld kreditgivning.

Det var inte bara en fråga om att marknaden inte förmådde att se risk i ett längre och mer sofistikerat perspektiv.

Det var också i hög grad fråga om att den bristande amerikanska bankregleringen inom detta område drev på utvecklingen. Den gamla sanningen om orsakerna bakom finanskriser verkar stå sig: ”Bad banking, bad policies and bad luck”.

Det finns en hel del att lära för Sverige av den pågående amerikanska krisen som nu med full kraft får återverkningar i Europa. Visserligen har de nya kapitaltäckningsreglerna införts i EU men mycket återstår att göra.

Krisen tvingar fram nödvändiga effektiviseringar av insättningsgarantisystem, tillsyn och krishanteringsförmåga i Europa. Men det är också nödvändigt att Baselkommitténs regelverk införs på den amerikanska marknaden.

Sverige kan inom EU och Internationella valutafonden ställa krav på USA att stärka sitt regelverk och sin fragmenterade finansiella tillsyn.

I sammanhanget finns det anledning att vara vaksam på riskerna med ekonomiskt snedvridande regler och riskerna i ett alltför långtgående åtagande mot finanssektorn. Redan kan vi se potentiella risker för en osund konkurrens med statsgarantier mellan länder.

För att värna skattebetalarnas intressen finns anledning att vara särskilt vaksam på att nya statliga åtaganden baseras på en sund riskdelning med den finansiella sektorn. Det finns annars en uppenbar risk att skattebetalarna i Europa får betala amerikanska excesser.

Finanskriser är några av en hel rad av risker som staten måste kunna hantera. Riksrevisionen har nyligen granskat statliga insatser mot hot emot samhället, alltifrån pandemier till kriser i betalningssystemet.

Granskningarna visar att ansvariga myndigheter bör genomföra risk- och sårbarhetsanalyser av hög kvalitet, men också att dessa analyser måste vägas samman på en övergripande nivå.

Det är ett arbete som ytterst regeringen måste ta ansvar för om vi ska upprätthålla en god förmåga för samhället att förebygga och hantera allvarliga kriser.

I grunden reses inte bara frågan om förtroendet för bankerna utan också om förtroendet för staten. Statens förmåga att förebygga och hantera kriser i det finansiella systemet måste säkerställas. Det är här viktigt att vårda statens kapacitet till krishantering genom sunda statsfinanser och ett robust finanspolitiskt ramverk.

Överskottsmålet och utgiftstaket i den svenska statsbudgeten är viktiga instrument för att undvika statsfinansiella obalanser.

Kriser har sin egen logik och kräver särskilda lösningar. Krisbekämpning kan kräva extraordinära insatser. Samtidigt är det då av vikt att inte glömma de mer långsiktiga aspekterna.

Lärdomen av finanskriserna är enligt min uppfattning att vi inte behöver mer regler. Vi behöver bättre regler och regler som faktiskt tillämpas – i tid!

Claes Norgren

riksrevisor

Claes Norgren var tidigare generaldirektör för Finansinspektionen, vice riksbankschef, generaldirektör vid Konkurrensverket och ledamot i Baselkommittén för banktillsyn.