I sitt svar på min artikel på Brännpunkt 2/5 om regeringens förslag att avskaffa värnplikten framhåller Sten Tolgfors (8/5) att det inte handlar om en övergång till ett yrkesförsvar utan istället om ökad frivillighet och att förändringen är nödvändig eftersom det inte går att trygga Sveriges säkerhet med värnpliktsförband som enligt honom inte kan användas utanför landets gränser.

Begreppet frivillighet har en etablerad innebörd i svenska försvarssammanhang och avser olika slag av ideella insatser men används nu i en helt annan betydelse. Det avser varken ideella insatser eller frivillig värnpliktstjänstgöring utan ett anställningsförhållande grundat på att försvarsmakten framstår som en attraktiv arbetsgivare.

Naturligtvis är en anställd soldat en yrkessoldat, vilket med all önskvärd tydlighet framgår när propositionen talar om åtgärder för att underlätta framtida karriärväxling – om det inte är ett yrke, vad är det då man växlar från?

Tolgfors skriver att jag har fel när jag hävdar att en mindre andel stående soldater skulle förvandla försvaret till ett yrkesförsvar. Så ser det ut på pappret, men i praktiken kommer arméns insatsförband att övervägande att vara bemannade av yrkessoldater eftersom deltidssoldater bara tjänstgör under begränsade perioder. Det svenska försvaret som organisation, kultur och samhällsinstitution kommer alltså att domineras av yrkessoldater.

Tolgfors tillbakavisar lika bestämt att det skulle finnas någon avsikt att tvinga de heltids- och deltidsanställda soldaterna att fullgöra internationella uppdrag. Något sådant förslag finns inte i propositionen, skriver han. Men i propositionen står uttryckligen att särskilt frågan om skyldighet att delta i insatser som följer av anställning i Försvarsmakten är av betydelse.

Och vidare framhålls att nationell och internationell verksamhet i stora drag måste likställas. Detta kan omöjligt tolkas på annat sätt än att regeringens målsättning är att soldaterna ska kunna kommenderas ut och att den nuvarande frivilligheten att söka till specifika uppdrag försvinner.

Värnpliktiga förband kan inte skickas till Afghanistan. Men förband bemannade av värnpliktiga kan självfallet användas utanför gränserna i vårt närområde i ett läge där landets säkerhet direkt är hotad och det finns ett brett folkligt stöd. Sådana insatser ingick i svensk krigsplanläggning från 1930-talet och fram tills Sverige förklarades ohotat och planläggningen upphörde. Om vi nu sent omsider ska börja tänka i andra banor så är det inte värnplikten utan brist på politisk vilja och nationell försvarsstrategi som är problemet.

WILHELM AGRELL

professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet