Fyra åklagare vid City Åklagarkammare i Stockholm har kastat sig in i debatten om behovet av ny våldtäktslagstiftning (SvD Brännpunkt 13/9).

De hävdar bland annat att sexualbrott är de brott som utreds bäst, att återupptagna förundersökningar i våldtäktsmål bara visar eftergivenhet för opinionen och att en samtyckesbaserad våldtäktslag inte skulle förbättra åtalsmöjligheterna.

Det mest anmärkningsvärda med inlägget är dock att det kommer från den enhet som år efter år visar de sämsta resultaten när det gäller uppklarade våldtäkter.

I City leder endast cirka 4–7 procent av anmälningarna till åtal (2001–2004), medan exempelvis Söderort (som haft ett bättre åklagarsamarbete) kunde föra 22 procent av sina ärenden 2004 till domstol (riksgenomsnittet under 2000-talet ligger på cirka 12 procent).

Orsaken till detta är inte enbart att Stockholms city, på grund av nöjeslivets koncentration dit, har en större andel oidentifierade misstänkta än andra distrikt i Sverige. Skälet är inte heller att man brister i kompetens hos polisen.

Tvärtom torde Citypolisens familjevåldsenhet vara en av de bästa i landet när det gäller utredande av sexualbrott, inte minst sedan man fått igång samarbete med Södersjuk­- husets våldtäktsmottagning och startat en Barnahus-verksamhet för unga sexualbrottsoffer.

Den främsta orsaken till de svaga resultaten är istället att en del av åklagarna vid City Åklagarkammare saknar speciell kunskap om övergreppsproblematik och fungerar som bromsklossar för polisen.

Ledningen för kammaren ser inte behovet av särskild kompetens för utredandet av sexualbrott och låter exempelvis, till skillnad från de flesta andra kammare, även assistentåklagare vara förundersökningsledare i sexualbrottsmål.

Det är absurt, som artikelförfattarna gör, att försvara beslutet att låta en nybörjare i yrket ta hand om det svårutredda fallet med Stureplansprofilerna–hur duktig jurist denne assistent än må vara är han, utan lång erfarenhet och specialutbildning på övergreppsområdet, inte mogen för den uppgiften.

Åklagarna bakom inlägget menar att kvaliteten på sexualbrottsutredningar är bättre än när det gäller övriga brott. Detta kan vi inte bedöma, även om det verkar föga troligt.

Däremot kan vi, som verkar inom ett pågående forskningsprojekt (finansierat av Brottsoffermyndigheten), konstatera att sexualbrotten utreds dåligt. Inte alltid och inte överallt, men som en generell iakttagelse gäller att åklagare, inte sällan mot polisens vilja, lägger ned utredningar innan saken blivit ordentligt undersökt.

Ett belysande exempel är att en tredjedel av de identifierade misstänkta aldrig blir hörda av polisen.

Åklagaren som är förundersökningsledare anser nämligen att målsägandens berättelse är för svag och eftersom kvinnan inte uppvisar några skador läggs ärendet ned utan vidare åtgärder.

Ifall den misstänkte hörs är man nästan alltid beredd att okritiskt godta mannens invändning att ”hon var med på det hela” och anser det omöjligt att gå vidare.

Det finns åklagare i Stockholm som är ökända för att alltid lägga ned sina sexualbrottsärenden – då vet polisen redan från början att arbetet kommer att bli meningslöst.

En av artikelförfattarna (och den som förmodligen varit den som hållit i pennan), Rolf Hillegren, borde redan genom sina återkommande, alltid lika fördomsfulla, insändare om sexualbrott vara diskvalificerad från att syssla med våldtäktsutredningar.

Vad som tydligen förenar samtliga fyra undertecknare är att man lägger skulden för utredningssvårigheterna på offren – det är målsägandenas fel att det inte går att åtala.

Man visar öppet sitt misstroende och menar att det är omöjligt att utreda exempelvis ett fall där kvinnan ”har en känsla av att ha våldtagits därför att hon vaknat i fel säng”.

Vad man egentligen säger är att hon får skylla sig själv.

Men vad man borde säga är att det är fel på våldtäktslagen, särskilt just i fall av hjälplöshet.

Om kvinnan inte haft verklig möjlighet att samtycka, på grund av berusning eller situationens art, skulle man nämligen kunna döma för våldtäkt om lagen ändrades på det sätt som Madeleine Leijonhufvud (SvD Brännpunkt 9/9) och Hans Klette (13/9) förespråkar.