Peter Althin, Tommy Wiking och Mona Abou-Jeib Broshammar försöker (26/5) haka på det lösnummersäljande mediedrevet kring kungen. Republikanska föreningen vill ersätta vårt kungahus med färg- och historielösa presidenter i stil med vissa olyckligt lottade grannländer.

Drevet och de hittills ostyrkta beskyllningarna om eskapader och dåligt omdöme för ett par decennier sedan, gör att monarkin prövas. I detta gäller för kungen som för all oskuldspresumtion, att man är oskyldig till motsatsen bevisats.

Vi tror att det är bra för Sverige med monarki, men vi ska kunna ställa krav på kungahuset. Kungahuset ska förtjäna svenska folkets förtroende. Det ligger också i kungahusets eget intresse. Några proffstyckare passar nu på att ifrågasätta monarkin. Långt fler ser värdet av den kontinuitet och den förenande nationella känsla kungahuset representerar.

Vi var betydligt fler som genomfors av en sällsynt känsla av tillhörighet och gemenskap förra sommaren då kronprinsessan Victoria och Daniel ingick äktenskap. Deras ingångna union representerar en anrik kulturbärande institution, äldre än journalistklubbar och opinionsinstitutens dagsnoteringar. Monarken står över det politiska käbblet. Detta står i kontrast till en folkvald politikers uppdrag att representera sin politiska grupperings agenda och med den påverka folkviljan. Med monarkens avsaknad av politiskt inflytande saknas skäl att oroa sig för säkerhetsrisker på det sätt som nu lyfts fram.

Sverige behöver sin kung mycket mer än kungen behöver sin tron, och monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

TUVE SKÅNBERG (KD)

ANNELIE ENOCHSON (KD)

riksdagsledamöter