Kontroversen kring en passus i Moderaternas idéprogram har det goda med sig att det faktiskt lyfter intresset för vad partierna historisk tyckt och varför. Kritiker ser nu sin chans att åter påstå att Moderaterna varit för allt dåligt och mot allt som är bra, medan motsatsen påstås gälla för socialdemokratin. Så enkelt ordnad är dock inte världen och det finns nu möjlighet att genomföra en folkbildningsinsats på den punkten.
Så enkelt ordnad är dock inte världen och det finns nu möjlighet att genomföra en folkbildningsinsats.
Per Hagwall.
Anders Edwardsson har på Brännpunkt visat hur rösträttsfrågan inte var svart eller vit utan full av färger och gråskalor. Detsamma gäller sanktionerna mot Sydafrika. Kritikerna menar nu att den som var emot sanktioner var för apartheid. Men minnet är kort och selektivt så det kan vara bra att friska upp det. Här följer några citat från en text av Ulf Kristersson i Svensk Tidskrift 1987:
”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”
”Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”
Orden är inte Kristerssons egna, de kommer från statsminister Ingvar Carlsson (S) i juli 1986.
Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.
Kritiken mot det omänskliga sydafrikanska systemet - ett av många omänskliga system i dåtidens värld - sköttes och skulle skötas genom diplomati, opinionsbildning och kontakter, inte isolering.
Mot dessa principer ställdes det känslosamma kravet att “göra något”. En mycket framgångsrik kampanj drevs mot alla som inte ville använda sig av just bojkotten som medel mot apartheidregimen. Den åtföljande utfulningen av de som höll på internationell rätt nötte till slut ned det socialdemokratiska motståndet och partiet vek sig. Undénlinjen - som innebar att Sverige inte skulle fatta ensidiga bojkottbeslut - hade förlorat.
Det finns flera sätt att lösa problem med främmande länder, bojkotten är ett av de sämre. Den kan förvisso vara ett användbart köttben att slänga till en inhemsk opinion, långt från det land det handlar om. Men den har ett historiskt sett uselt track-record för att lösa faktiska problem och drabbar ofta de befolkningar den påstås hjälpa samtidigt som den stärker härskarna. Därför används bojkotter mycket sparsamt nuförtiden, det handlar numer oftast om varuembargon och om ekonomiska sanktioner riktade direkt mot makthavarnas egna personer.
Apartheid är kollektivism i sin mest uppenbara form - den bedömer människor inte för vilka de är utan för färgen på det skinn de fötts i. Det är en ideologi som likt andra kollektivistiska ideologier inte ser människor som individer utan som utbytbara delar av anonyma kollektiv. Sådana tankesystem är alla förkastliga och de skall bekämpas med de metoder som fungerar. Principerna som Kristersson beskrev 1987 gäller än i dag:
“Att ställa krav på konsekvens är inte att ställa krav på åsiktsneutralitet. Tvärtom är vår handel med Sovjet lika berättigad som våra bandylandskamper mot dem, liksom hårdare kritik mot kommunismens förtryck borde vara det. Det är i öppenhet som kärnan och den fria världens ansvar ligger. Att isolera diktaturer är att misstro demokratin. Att bojkotta och försöka isolera en regim är att bortse från våra möjligheter - och vårt ansvar - att påverka den, att stödja dem som lider under den. [Det innebär] att vi svär oss fria från vad som händer där och att vi nöjer oss med att göra högtravande deklarationer för inrikespolitiskt bruk.”
PER HAGWALL
lokalpolitiker (M), Stockholm
