Bostadsbristen är problemet – inte bostadsrätten

På Brännpunkt den 16 september skriver Barbro Engman, ordförande i Hyresgästernas Riksförbund, tillsammans med Dick Kling, Timbro, om ”pyramidspelsliknande bostadsbytande” och om ”tvärtommiljonärer”, det senare uttrycket uttytt som ”personer med skulder på en miljon kronor eller mer”. Artikelförfattarna uttrycker en i och för sig befogad oro över att antalet hyresrätter de senaste 10 åren i Sverige minskat med drygt 50 000 samt att de prisökningar på bostäder, såväl bostadsrätter som egnahem, som skett under en lång rad av år, lett till en ökad skuldbörda för de som valt att satsa på ett boende i bostadsrätt eller villa.

Det är en felaktig slutsats att det stora intresset av att köpa bostadsrätter och villor skulle vara grundat på en allmän spekulationshunger. Orsaken till problemet med ökande bostadspriser står att finna i det faktum att det byggs alldeles för få nya bostäder på de platser där tillgången inte svarar upp mot efterfrågan.

I debatten anläggs ofta ett storstadsperspektiv varvid man bara talar om de negativa sidorna av bostadsrätten som upplåtelseform, läs kraftigt ökande bostadsrättspriser på såväl ”begagnat-” som nyproduktionsmarknaden. Man glömmer då lätt bort att de flesta som förvärvar en bostadsrätt gör det för att lösa sin bostadsfråga och inte för att tjäna pengar på sitt boende. Ofta finns det inget annat val om man inte har någonstans att bo.

Bostadsrätten är dessutom en sedan snart 100 år väl beprövad boendeform där den enskildes önskan att äga sitt eget boende kan kombineras med en möjlighet att dela såväl ansvar som risk med andra, allt för att öka den enskildes trygghet. Att äga tillsammans och ta gemensamt ansvar är i grunden bra.

Du har som medlem i en bostadsrättsförening möjlighet att efter intresse och förmåga delta i förvaltningen av, inte bara den egna bostadslägenheten, utan även av byggnaden som helhet och den mark som ägs av bostadsrättsföreningen,

Den ökande ”amatörism” inom fastighetsförvaltning som Engman och Kling ondgör sig över behöver inte bli verklighet. Är bostadsrättsföreningen medlem i någon bostadsrättsorganisation, till exempel HSB, Riksbyggen eller SBC, så finns möjlighet att där erhålla all den hjälp och det stöd som erfordras för att de förtroendevalda bland de boende, i likhet med styrelseledamöter skall kunna koncentrera sig på dels traditionellt styrelsearbete och dels medlemsfrågor. Betydelsen av att de boende själva kan vara med och fatta avgörande beslut vad gäller det egna boendet kan inte underskattas.

Jag delar Engmans och Klings uppfattning att det behövs neutralitet mellan olika boendeeformer. Det är i skattehänseende en självklarhet att den enskilde bostadsrättshavarens andel av räntekostnaden för de gemensamma lån som de boende tagit genom bostadsrättsföreningen, i likhet med vad som gäller för en villaägare, skall vara avdragsgill i bostadsrättshavarens självdeklaration. Så är det inte i dag.

Det är vidare enligt min mening fel att ens antyda att det skulle föreligga ett motsatsförhållande mellan hyresrätt och bostadsrätt. Båda upplåtelserna behövs, vid sidan av privatägda villor och radhus, för att vi ska kunna ha en fungerande bostadsmarknad.

Inom HSB har många av våra 33 regionala HSB-föreningar valt att, vid sidan av traditionell bostadsrättsförvaltning, även äga och förvalta ett eget hyreshusbestånd vilket sammataget uppgår till över 20 000 hyresrätter fördelade över hela Sverige med en naturlig tyngdpunkt i storstadsregionerna. Därigenom skapas en möjlighet för bosparande medlemmar i HSB, främst ungdomar, att som hyresgäst komma in på bostadsmarknaden.

Även om man som Engman och Kling anser att det behövs fler hyresrätter – något som knappast någon ifrågasätter - så behöver det inte betyda att bostadsrätt är fel.

KENT-OLOF STIGH

förbundsordförande, HSB Riksförbund