Elisabeth Svantesson
Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
Min erfarenhet är att de möter många hinder för att komma i arbete. Ett hinder är att de ofta särbehandlas av myndigheterna. Det kan handla om attityder hos tjänstemännen på kommuners socialtjänstkontor. Här möter kvinnorna socionomer som sällan har arbetsmarknadsfokus och det är inte ovanligt att kommuner betalar ut försörjningsstöd till familjer utan att ställa krav på aktivitet hos kvinnan i familjen.
Kanske tror man sig handla utifrån godhet när man själva verket hindrar människor från att utvecklas och integreras i samhället – det blir en snällhetens förbannelse. Eller vågar man helt enkelt inte ifrågasätta vissa familjestrukturer? Oavsett orsak blir konsekvenserna blir förödande; kvinnorna ställs utanför möjligheten till egen försörjning, arbetsgemenskap och en framtida rimlig pension.
Ett annat hinder är att alla kvinnor inte har rätt till att få en etableringsinsats och en etableringsersättning från Arbetsförmedlingen. Den som kommer två år efter sin make och inte har egna asylskäl, eller den som kommer som anhörig på grund av giftermål, får ingen etableringsinsats. Alla har rätt att läsa Svenska för invandrare (SFI), men dessvärre gör inte alla det.
Det kanske mest omdiskuterade hindret är föräldraförsäkringen. Eftersom föräldrar till utrikes födda barn har rätt att ta ut föräldraledighet fram tills barnet fyller åtta år, och många gör det efter det att barnet fyllt tre år, så ger inte föräldraförsäkringen några incitament att komma ut i arbete. En kvinna med flera barn kan därför stanna hemma i många år och det kan dröja länge innan hon får läsa svenska eller komma i kontakt med arbetsmarknaden på något sätt.
Det finns ingen enkel lösning att öka sysselsättningen hos de kvinnor som fastnat i utanförskap men den tydliga arbetslinje som alliansen påbörjat måste fortsätta att stärkas samtidigt som den behöver kompletteras flera konkreta åtgärder som kan förbättra situationen för de kvinnorna som behöver det allra mest.
För det första får det inte finnas olika toleransnivåer i samhället där svenska myndigheter ställer olika krav på familjer beroende av kultur och religion.
För det andra bör Socialtjänstlagen ses över så att man kan ställa rimliga krav på motprestation och ge tydliga incitament – kopplat till utbetalning av försörjningsstöd. Försörjningsstödet bör fungera på samma sätt som arbetslöshetsförsäkringen när det gäller krav på att individen söker arbete aktivt, i de fall arbetsförmåga finns. Dessutom måste familjen ges möjlighet att under en period behålla delar av försörjningsstödet när man börjar arbeta så att marginaleffekterna minskar. Alla förändringar ska naturligtvis gälla alla oavsett vilket land en person är född i.
För det tredje måste gruppen som har rätt till etableringsinsatser på Arbetsförmedlingen vidgas så att det snabbare kan ta sig in på arbetsmarknaden. Vi behöver också utreda hur fler kvinnor – i ett tidigare skede – kan komma i fråga om att läsa Svenska för invandrare. Dessutom måste den som bott i Sverige en längre tid, men står utanför arbetskraften, komma i åtnjutande av relevanta insatser på Arbetsförmedlingen.
Slutligen behöver vi se över föräldraförsäkringen. Samtidigt som den ska ge alla föräldrar (oavsett etnisk bakgrund) möjlighet att tillbringa tid med sina små barn, måste den utformas så att den inte blir kontraproduktivt för de utrikes födda kvinnorna. De måste ges en chans att bryta isolering och bli aktiva i samhällslivet.
Den som tycker att jämställdhet är viktigt och dessutom värnar arbetslinjen måste prioritera frågan om de utrikes födda kvinnornas utanförskap. Kvinnorna som är födda i ett annat land och som står utanför arbetskraften får inte glömmas bort. Det är först när diskussionen landar där som vi kan börja tala om jämställdhetsambitioner. På riktigt.
ELISABETH SVANTESSON (M)
riksdagsledamot
