Sandro Scocco

Det anmärkningsvärda är att regeringen själva, uppenbarligen mot bättre vetande, sålt detta som ett miljardregn.

Sandro Scocco

Alliansen har den senaste tiden rest land och rike runt och presenterat ”satsningar”. Budskapet är tydligt – snåltiderna är över. Borg har lättat på lädret. Sverige ska investera sig ur krisen. Statsministern nämnde ordet investera sjutton gånger i talet vid riksdagens öppnande. Förvåningen blir därför stor när det går att läsa i regeringens budget att den är svagt åtstramande. Budgeten bidrar således inte till att minska arbetslösheten nästa år.

Socialdemokraterna kallade det ett ”budgetfyrverkeri” som är oförenligt med överskottsmålet och Konjunkturinstitutet har anklagat regeringen för att göra av med mer pengar än man har. Det är långt avstånd mellan budgetfyrverkeri och åtstramande ekonomisk politik (finanspolitiken).

Huruvida regeringens politik stimulerar eller stramar åt ekonomin mäts genom det så kallade strukturella sparandet. När det strukturella sparandet går upp stramas ekonomin åt och när det går ned stimuleras ekonomin. Hur ser då regeringen själv på sina ”satsningar”? På sidan 132 i budgetpropositionen står följande: ”Förändringen av det strukturella sparandet har en expansiv effekt 2012, då det försvagas med 0,5 procent av BNP, och en svagt åtstramande effekt 2013, då det stärks med 0,1 procent av BNP.”

Den sammanlagda effekten av regeringens alla satsningar är alltså enligt dem själva ”svagt åtstramande” för nästa år.

Statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterade i talet vid riksdagens öppnande att ”Vi investerar i tillväxtens förutsättningar: infrastruktur, forskning och innovation, företagande, utbildning och bostäder”. Statsministern nämnde som sagt var i talet ordet ”investera” sjutton gånger. Hur kan då politiken vara ”svagt åtstramande” nästa år?

Var försvann exempelvis de 55 miljarderna till järnvägen? Tjugo miljarder av dessa handlade om att regeringen permanentade ett tillfälligt ökat anslag till drift och underhåll på 1,7 miljarder, som man redan delat ut i två år, ända till 2025. Resterande var järnvägsprojekt med start 2017 och avslut 2028. Det innebar att i förhållande till i år kommer det dröja ända till 2017 innan första kronan på den investeringen betalas ut. Många ”satsningar” var av den här karaktären.

Men regeringen ”satsar” väl ändå 23 miljarder i reda pengar 2013? Det finns ju en lång lista i budgeten över reformer och vad de kostar. Ja, men en del av de 23 miljarderna kommer ifrån att ersättningen till arbetslösa, sjuka med flera inte är inflationsskyddade per automatik. Det är inte heller pengarna till kommunerna. Budgeten är därför automatiskt åtstramande om inga beslut tas för att höja ersättningen till dessa grupper. Sådana beslut har regeringen inte tagit. Arbetslöshetsförsäkringens högsta dagpenning har exempelvis, på grund av avsaknad av beslut att värdeskydda den, fallit från cirka 70 till cirka 40 procent av genomsnittslönen de senaste 20 åren.

Beräkningar av det strukturella sparandet beror också på hur många arbetslösa som behövs för att hålla lönebildningen i schack, det vill säga vilken nivå man antar på den så kallade jämviktsarbetslösheten. Konjunkturinstitutet tror att den lägsta möjliga arbetslösheten är 6,5 procent och regeringen 5,1 procent. Antar man en högre jämviktsarbetslöshet blir det lägre tillväxt och kostar mer pengar för staten och därmed finns ett mindre reformutrymme. Det förklarar i huvudsak KI:s mindre reformutrymme.

Budgeten är logisk ur både regeringens egen syn på politiken och konjunkturen. Politiskt vill de långsiktigt göra det attraktivare med företagande (sänkt bolagsskatt) och arbete (jobbskatteavdrag, lägre ersättning för arbetslöshet och sjukdom). De tror på sin egen politik, rätt eller fel, vilket de lagt in i prognosen som lägre jämviktsarbetslöshet.

Regeringen tror också på stark tillväxt de närmaste två åren (vilket förvisso ingen annan gör). De konstaterar därför att ”Det finns i nuläget inget behov av breda temporära efterfrågestimulerande åtgärder.”

Ja, ni läste rätt. Regeringens uppfattning är det inte finns någon anledning till att öka efterfrågan (satsa) för att minska arbetslösheten.

Det anmärkningsvärda är att regeringen själv, uppenbarligen mot bättre vetande, sålt detta som ett miljardregn. Det är också anmärkningsvärt att Socialdemokraterna kritiserar regeringen för denna skickligt paketerade illusion av budgetfyrverkeri.

Enligt alla prognoser, förutom finans departementets, är behovet stort av insatser som effektivt bekämpar den höga arbetslösheten redan nästa år. Det är därför förvånande att få argumenterar för motverkande åtgär der. Då är det inte volymen av insatser som är fel, utan sammansättningen. Lejonparten av pengarna går till sänkt bolags s katt, vilket har en svag effekt på sysselsättningen de närmaste åren. För att bekämpa arbetslösheten i närtid är pengar till kommunerna, utbildning och arbetsmarknadspolitik betydligt effektivare som instrument.

Om man dessutom tror att finansdepartementets prognoser är för optimistiska borde en konsekvens vara att inte bara sammansättningen utan även att volymen är fel. Men att säga detta i dagens politiska klimat tycks vara som att svära i kyrkan.

SANDRO SCOCCO

chefsekonom Global Utmaning