Regeringen hävdar, enligt flera medier, att EU-kommissionens förslag till ny långtidsbudget för EU 2014–2020 skulle ”betyda ökade kostnader på 10 miljarder kronor per år” för Sverige (27/9). 10 miljarder skulle innebära en ökningstakt på 33 procent, vilket verkar märkligt när förslaget enligt regeringen själv ”bara” innebär en ökning av utgifterna med 8 procent över de sju åren.
Regeringens påstående stämmer inte, och det vet man.
Göran Färm
Enligt kommissionen är rätt siffra jämfört med hela perioden 2007–2013 ännu lägre, cirka fyra procent, och jämfört med dagsläget under 1 procent. Förslaget innehåller en bantning av både jordbruksstöd och strukturfonder, till förmån för en ökad satsning på forskning, infrastruktur med mera – i enlighet med bland annat svenska önskemål.
Hur går det ihop, frågar man sig – att Sveriges avgift skulle öka med 33 procent när budgeten ökar med mellan strax över noll och 1 procent per år, beroende på vem som räknar. Sanningen är förstås: Det går inte ihop!
I själva verket har ökningen mycket litet att göra med förslaget till EU:s nya långtidsbudget. Den beror istället på tre andra saker:
1. Att Sveriges BNI ökar, vilket vi ska vara glada för. Huvuddelen av avgiften är BNI-relaterad.
2. Att kommissionen har lagt ett förslag som minskar nuvarande rabatter till ett fåtal rikare EU-länder, rabatter som bland annat finansieras av länder som Grekland, Portugal, Spanien, Lettland med flera, vilket med tanke på krisen är svårare att försvara idag än tidigare.
3. Att EU till följd av bland annat den svenska regeringens egna beslut och krav har byggt upp ett berg av obetalda räkningar. Förr eller senare måste EU ta ansvar för regeringarnas egna budgetbeslut och krav på att få betalt för genomförda projekt inom forskning, infrastruktur, landsbygdsutveckling med mera. I europeiska medier publiceras nu allt fler alarmerande uppgifter om att godkända utbildnings- och forskningsprojekt riskerar att inte få betalt.
Man ska också komma ihåg, vilket regeringen förtiger, att Sverige i början av innevarande budgetperiod fick tillbaka mångmiljardbelopp av de inbetalda avgifterna på grund av att man då var i början av perioden och det fanns färre räkningar att betala. Ökningen 2013 är främst en periodisering, vilket också framgår av budgetproppen: ”Ökningen förklaras ... av att det är sista året inom nuvarande budgetram och således många åtaganden som faller ut till betalning.”
Alltså: Att vi ska vara försiktiga med utgiftsökningar är självklart, och jag har all förståelse för att varje regering slåss för att slippa betala mer. Men regeringens påstående att kommissionens förslag till utgiftsramar för 2014–2020 för Sverige skulle ”betyda ökade kostnader på 10 miljarder kronor per år” stämmer inte, och det vet regeringen.
Så, den riktigt intressanta frågan kvarstår: Varför använder sig en regering som brukar beteckna sig som EU-vänlig och som för inte så länge sedan sade sig vilja tillhöra Europas kärna medvetet av dubiösa siffror för att svartmåla EU?
Flirt med EU-skeptiska väljare? Schlingmannsk triangulering?
GÖRAN FÄRM (S)
EU-parlamentariker, talesman för de europeiska socialdemokraterna i budgetfrågor
