Inom loppet av några veckor har Sveriges största mediehus, familjeföretaget Bonnier AB, blivit ännu större. I Tyskland har man köpt Bloomsbury Verlag och i Sverige har man lagt under sig Pocketshop. Det senare är ett led i ambitionen att växa genom uppköp av återförsäljare. Sedan tidigare har Bonnierförlagen skrivit ett exklusivitetsavtal med Rusta om att bara sälja Bonnierböcker, man har tagit över försäljningen på Åhléns, köpt Pocketgrossisten och Sveriges största bokhandel Adlibris. Sveriges oberoende boklådor har också blivit erbjudna att helt överlåta försäljningen i sina butiker till Bonniers marknadsavdelning.

De aggressiva förvärven av återförsäljare är inte bara ett led i en strävan att växa inom nya områden utan en mer eller mindre uttalad strategi att kontrollera distributionen av böcker så att det i första hand är Bonnier förlagens egna böcker som lyfts fram. Förra sommaren lyckades man till och med få Akademibokhandeln, som ännu inte ägs av Bonniers, att i en sommarkampanj bara lyfta fram böcker från Bonnierförlagen.

Tidigare har Bonniers dominans av politiker och allmänhet betraktats med en skepsis som idag verkar utbytt mot total likgiltighet. I slutet av 1970-talet köpte Bonnier Bokmankedjan och sammanblandningen mellan förlagsrollen och återförsäljarrollen fick då mycket kritik och bidrog till deras beslut att sälja butikerna. Eftersom den svenska konkurrenslagstiftningen är svag är det bara medieklimatet som sätter gränserna för vad Bonniers direktörer anser möjligt. I ett Mediesverige som präglas av en misstänkt tystnad är allt möjligt. Aldrig har Bonnier stått starkare och aldrig har Lex Bonnier tett sig så avlägset.

I kölvattnet av telefonavlyssningsskandalerna på News of the World pågår i Storbritannien en debatt om hur stor andel som en person eller en familj ska få äga av medierna i ett land. Frågan har högsta aktualitet trots att Rupert Murdoch genom sitt innehav i News Corporation äger en proportionellt sett betydligt mindre andel av medierna i Storbritannien än vad Bonnier äger av medierna i Sverige. Men jämförelsen är inte riktigt rättvis för om Murdoch genom kvällstidningen The Sun och dagstidningen The Times investerat stort i New Labour och Tony Blairs valseger 1997 och David Camerons valseger för de konservativa 2011, har Bonniers ägande präglats av en publicistisk tradition där familjen inte lagt sig i vad redaktörerna skriver i sina tidningar. Genom att åberopa den traditionen har man gjort det möjligt att växa utan annat än marginella protester.

Men i takt med den ständigt ökande makt- och ägarkoncentrationen är frågan relevant att ställa även i Sverige. Frågan om hur stor andel av ett lands medier som ska få ägas av en person eller en familj är principiellt viktig och kan inte avfärdas med argumentet att ägaren bara utnyttjar sin ställning ekonomiskt.

Än så länge har alltså Bonnier inte utnyttjat sitt omfattande ägande politiskt, bara kommersiellt. Men även det rymmer en politisk dimension. E-böcker och nätförsäljning har totalt ökat bredden på marknaden, men vad som exponeras, lyfts fram och säljs är i allt högre utsträckning en fråga som bestäms av allt färre personer på Bonniers marknadsavdelning. Nog är det allvarligare om ett företag kontrollerar ett lands distribution av böcker än tillverkningen av lastbilar eller försäljningen av filmjölk? Förlagsbranschen är liten räknat i pengar men den utgör vårt lands intellektuella och kulturella ryggrad. Allmänintresset för vad som händer i bokbranschen är och ska vara högt. När antalet förlag och återförsäljare minskar, minskar också antalet fria röster.

Publicisten Olof Lagercrantz lär någon gång ha sagt att för alla som vill ta sig fram inom medierna i Sverige är Bonniers den magnet till vilken alla dras. Där finns jobben, karriärerna, möjligheterna. I den grupp av Oberoende förlag jag tillhör finns det förläggare som är kluvna till att den här typen av debattartiklar skrivs. De är rädda för att de blir självuppfyllande och att de ska straffas av Bonnier genom att de blir ännu mer restriktiva med att ta in oberoende förlags böcker i de egna försäljningskanalerna. Även där kan en parallell dras till Murdoch som genom sitt ägande samlat på sig så mycket makt att rädslan för repressalier tystat all kritik.

Att en redan dominerande aktör, utan större protester, inte bara tillåts växa utan också lägga under sig och kontrollera sina konkurrenters kunder torde vara ganska unikt för Sverige. Bokbranschen har blivit en oligopolbransch.

I frånvaron av engagerade politiker kan endast en fri debatt hindra den från att glida över i monopol. Men frågan är om makten över det fria ordet ska vara beroende av välviljan hos Bonnierdirektörerna? Kanske är det dags att inte bara se över den svenska konkurrenslagstiftningen utan också fundera över om vi bör införa ägarrestriktioner. Vi behöver inte gå långt för att hitta inspirerande exempel. Vi kan börja med att studera den norska lagstiftningen. Samhällsintresset kräver det.

KRISTOFFER LIND

förläggare