Vår uppfattning är att ökad skuldsättning inte är en följd av att hushåll tar lätt på beslutet att belåna sig med miljonbelopp.

Joacim Olsson
Daniel Liljeberg

För några dagar sedan föreslog LO:s chefekonom Ola Pettersson att en fastighetsskatt baserad på marknadsvärden bör återinföras (Brännpunkt 20/10). Tanken är att småhusägares köpkraft därmed ska reduceras, priserna på bostäder falla och skuldsättningen minska. Allt sammantaget ska skapa utrymme för Riksbanken att sänka reporäntan ytterligare.

Nu ansluter sig Folkpartiet genom Carl B Hamilton till detta resonemang (Brännpunkt 24/10). I stället för återinförd fastighetsskatt är det dock ränteavdragen som ska försämras kraftigt.

Vad debattörerna bortser från är att den höga skuldsättningen – som även vi anser är problematisk – inte är ett resultat av vare sig reformerad fastighetsskatt eller ränteavdrag.

Fastighetsskatten reformerades 2008 medan den nuvarande prisökningen på bostäder har pågått sedan 1998. En jämförelse mellan småhus och bostadsrätter indikerar inte heller någon större ökning av belåningsgraden på småhus efter reformen – trots att skattelättnaden varit större för denna upplåtelseform.

Sambanden mellan hög skuldsättning och ränteavdrag är inte otvetydiga. Om ränteavdragen varit så förmånliga som antyds så skulle detta även avspeglas i exempelvis lånefinansierade aktieinvesteringar och i andra tillgångar. Någon utbredd lånefinansiering av sådana placeringar från privatpersoner har inte kunnat registreras.

Inte heller är de kortsiktiga åtgärder som Folkpartiets företrädare lanserar speciellt genomtänkta. Enligt Carl B Hamilton ska den sammantagna effekten av försämrade ränteavdrag och 0,5–0,75 procent lägre reporänta som han beställer av den oberoende Riksbanken bli att hushållen tjänar ”rejält på omläggningen”. Men i så fall har ju förslaget skapat ökat utrymme för skuldsättning – precis det som skulle motverkas.

I ett kortsiktigt perspektiv är en mer rimlig åtgärd mot ökad skuldsättning att att strama upp regelverket för allt för lättvindig kreditgivning och att ersätta bolånetaket med ett amorteringskrav. De invändningar som Carl B Hamilton har mot hur ett sådant krav kan slå vid arbetslöshet kan enklast hanteras med försäkringslösningar.

I ett längre perspektiv – om LO och Folkpartiet verkligen vill angripa den utmaning som hög skuldsättning medför för såväl privatpersoner som för Riksbanken och landets penningpolitik – så bör fokus snarare handla om att ställa rätt diagnos och inleda rätt behandling än att angripa symtomen.

Vår uppfattning är att ökad skuldsättning inte är en följd av att hushåll tar lätt på beslutet att belåna sig med miljonbelopp. Istället är den ett symtom på att bostadsmarknaden sedan länge har havererat, med ett utbud som inte är i närheten av att öka i takt med efterfrågan. En följd blir att priserna drivs upp och att de som vill in på bostadsmarknaden i någon av våra tillväxtregioner tvingas till omfattande belåning.

Samtidigt har regeringen skapat nya inlåsningseffekter genom exempelvis höjd reavinstskatt och införandet av uppskovsskatten, vilket sammantaget innebär att det befintliga bostadsbeståndet inte utnyttjas optimalt och att utbudet därmed begränsats ytterligare.

Om utvecklingen av ökad skuldsättning ska kunna brytas måste bostadsmarknaden reformeras i grunden. I tillväxtregioner handlar det om att skapa ökade incitament för kommuner att planlägga mark och verka för ökad nyproduktion av bostäder. I skattepolitiken handlar det om åtgärder som skapar ökad rörlighet på bostadsmarknaden och som underlättar ungas inträde. Inom byggsektorn handlar det om att skapa kortare ledtider och bättre fungerande konkurrens.

Avslutningsvis menar vi att såväl LO som Folkpartiet har ett ansvar för skattebetalarnas solidaritet med skattesystemet. För bara fem år sedan var det inte ovanligt att radhusägare årligen tvingades betala 30 000–40 000 kronor i fastighetsskatt och förmögenhetsskatt och att skatten kunde öka med 10 000-tals kronor från ett år till ett annat. Med nuvarande regelverk har vi fått ökad trygghet och förutsägbarhet.

Den tryggheten har också ett värde utanför hemmets väggar.

JOACIM OLSSON

vice förbundsdirektör, Villaägarnas Riksförbund

DANIEL LILJEBERG

chefekonom, Villaägarnas Riksförbund