För några år sedan var fallet med den svenske Calle Jonsson, som anklagats för att ha begått ett brott i Grekland, på tapeten. I samband med den rättsliga prövningen skrev jag så här:
”Sällan har så många satt sig på så höga hästar. Det grekiska rättsväsendet beskrivs mer eller mindre unisont som fullständigt rättsosäkert och primitivt. Inte alls som det högstående och civiliserade svenska domstolsväsendet. Det här bottnar i en juridisk orientalism. En kritik baserad på fördomar och dåligt underbyggda grunder konstruerade bilder av ”de andra”. Bäst vore om vi kunde undvika svepande generaliseringar. Om vi nu skall vara medlemmar i samma klubb som Grekland så vore det smakfullt om vi kunde avhålla oss från den nedlåtande attityden och arrogans.”
Det är en grundinställning som fortfarande är hållbar. Men det är en inställning som jag fått nyansera efter senare tids händelser. Det jag tänker på är fallet Anna (SvD 14, 15/4).
Anna var på semester på Samos, i Grekland, och anmälde till polisen att hon utsatts för en våldtäkt. Fallet ledde inte till någon fällande dom utan fallet lades ned innan det gick till rättegång.
Hade rapporteringen om fallet Anna stannat vid dessa uppgifter hade det inte funnits mycket till utrymme för kritik från oss som bara har information om fallet via medierna. Vad som egentligen hände Anna kan jag nämligen inte veta. Jag var inte där och har inte tagit del av någon bevisning. En sund princip säger att man ska avhålla sig från att spekulera i skuldfrågor om man sitter på bristfällig information. Men det finns en skuldfråga som vi kan svara på utan att spekulera. Och det är Greklands.
I det beslut som fattades om att inte föra den man som utpekades som våldtäktsman till domstol uttalas nämligen att Anna ska ha varit ute efter ”erotiska äventyr”, ett kränkande påstående givet omständigheterna. Det sägs vidare att det blivit allt vanligare att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäktsbrott i Grekland för att få ut pengar ur försäkring, vilket naturligtvis också är ett kränkande påstående givet omständigheterna. De rättsvårdande myndigheterna avrundade sin hantering med att låta åtala Anna för falsk tillvitelse.
De grekiska myndigheternas hantering av fallet är oacceptabel. Europakonventionen ställer krav på de europeiska nationerna att skydda våra grundläggande mänskliga rättigheter.
I fallet Anna har så inte skett – som Sven-Erik Alhem och Gunilla von Wachenfelt tidigare framhållit på (Brännpunkt 14/4). Det är också särskilt illavarslande eftersom Sverige, liksom Grekland, ingår i det europeiska samarbetet och Sverige har inom detta samarbete förpliktat sig att överlämna misstänkta medborgare till andra EU-länder (även om det inte tycks kunna bli aktuellt i detta fall).
En betydelsefull aspekt av fallet Anna är att skulden faller på Grekland som stat. Kränkningarna av Anna har utförts av statens representanter genom rättsväsendet. Bilden av det grekiska agerandet påverkas av att en högt uppsatt representant för den grekiska staten – en attaché på den grekiska ambassaden i Stockholm – har givit uttryck för fördomsfulla åsikter om kvinnliga svenska turister i Grekland, liknande de uppfattningar som framfördes i beslutet att lägga ned fallet Anna.
Kanske återspeglar detta ett kulturproblem. Men det är inte kulturproblemet som det främst finns anledning att kritisera utan brotten mot de mänskliga rättigheterna. Och det är mot staten Grekland som kritiken bör riktas. Denna kritik bör inte riskera beskyllas för juridisk orientalism. Tanken att de europeiska staterna ska respektera våra grundläggande mänskliga rättigheter är något vi delar med Grekland. Faktum är att själva rättvisetanken har sina rötter i antikens Grekland.
Samtidens Grekland verkar emellertid ha svårt att leva upp till rättvisans krav – och det bör vi ta avstånd från. Det grekiska justitiedepartementet har nu sagt att det ska se över fallet Anna. Det är bra.
I väntan på ett tydligt besked om hur den grekiska staten konkret ska se till att nästa anmälare av ett våldtäktsbrott behandlas korrekt och rättvist av de rättsvårdande myndigheterna föreslår jag att vi avhåller oss från att boka några semesterresor till Kreta eller Rhodos. Eller Samos.
När resmålet är ett land som kränker grundläggande rättigheter och som dessutom verkar uppvisa ett kulturproblem i förhållande till svenska kvinnor finns det anledning att tydligt och gemensamt ta avstånd.
Mårten Schultz.
professor i civilrätt vid Uppsala universitet och driver Juridikbloggen.com
