Regeringens mål är att vindkraft ska svara för 30 terawattimmar år 2020, det vill säga en tio gånger högre effekt än den nuvarande. För att lyckas har miljöministern hotat att avskaffa den kommunala vetorätten mot vindkraftsparker och just nu är Natura 2000-områdena, avsedda att skydda och bevara den biologiska mångfalden i farozonen.

Hur välgrundad är denna expansionspolitik? Först och främst antas vindkraften minska koldioxidutsläppen och därmed växthuseffekten. Men bara cirka 3 procent av Sveriges el kommer från fossilkraft. Vindel kräver dessutom reglerkraft när det är vindstilla med risk för att vattenkraften måste byggas ut för att ersätta bortfallet. Sannolikt skulle en satsning av samma offentliga resurser på energibesparande åtgärder göra mer för miljön än ökad vindel.

Eftersom vi redan har ett elöverskott är tanken att vindel ska kunna exporteras så att man kan stänga kolkraftverk på kontinenten. Mot detta talar att det verkar klokare att uppföra anläggningarna där elen ska konsumeras för att undvika energiförluster under transporten och störningseffekter på hemmaplan.

Vindel framställs ofta som helt ”grön”. Men uppförandet av stora verk, särskilt gjutningen av betongfundament, skapar betydande koldioxidutsläpp. I artikeln Den gröna energins mörka undersida på Newsmill påpekar forskarna Anders Söderström och Mikael Höök dessutom att vindkraftverk kräver en sällsynt metall, neodym, som huvudsakligen förekommer i Kina, där brytningen ger upphov till giftigt avfall.

Det hävdas att vindel bidrar till en levande landsbygd. Men verken byggs ofta utomlands och uppförs av kringresande rallare vilket skapar få nya lokala jobb. Av markägarna krävs inga andra motprestationer än att upplåta plats och lyfta sitt arrende. Störande vindkraftverk kan i praktiken hindra bärkraftigare satsningar på turism och friluftsliv.

Slutligen påstås det att mer vindkraft bidrar till sänkta elpriser. Men vindindustrin går inte runt utan statliga bidrag och elcertifikaten håller snarast priset uppe. En rapport från Ingenjörsvetenskapsakademin (De fem vägvalen) slår fast att de svenska konsumenterna kommer att få betala för vindkraftsexpansionen bland annat genom höjda stöd- och prisnivåer.

Det sagda understryker att utbyggnaden är ett samhällsekonomiskt högriskprojekt. Detta gäller så mycket mer som vindkraftens störningseffekter blir allt bättre dokumenterade, både av forskare och närboende (se till exempel Youtube-filmen om byn Hishult i Laholms kommun). Enligt en färsk undersökning i branschens regi anser åtta av tio svenskar vi ska satsa mer på vindkraft. Men samma studie visar också att bara häften av dessa är positiva till vindkraftverk nära den egna bostaden (SvD 22/7). Här fokuserar vi på det kanske värsta problemet, bullret.

Grannar till vindkraftverk brukar tala dels om ett swischljud, dels om ett ljud som från en torktumlare eller en lastbil på tomgång, dag som natt. Deras rapporter om sömnstörningar och förhöjt blodtryck, huvudvärk, balansproblem, utmattning, ångest, till och med epilepsi styrker forskningsresultat om det medicinska problem som kallas vindkraftssyndromet (Pierpont 2009). Problemet bottnar i att vindkraftverken förutom ett hörbart, högfrekvent ljud (swischet) också skapar ett lågfrekvent ljud, som når mycket längre och tränger in i hus, ja in i människors och djurs kroppar. Forskare vid Ålborgs universitet har visat att ju högre och starkare verk, desto mer lågfrekvent buller. Med dagens 150-200 meter höga verk hotar en hälsokatastrof om myndigheterna fortsätter att utgå från föråldrade riktlinjer.

Vid symposiet ”Buller i blåsväder”, arrangerat av Ljudmiljöcentrum, Lunds universitet i våras, betonades inte bara vikten av opartisk forskning på området, utan också att många faktorer påverkar människors störningsupplevelse. Bland annat ökar bullerupplevelsen ju synligare verken är, och atmosfäriska förhållanden kan utbreda ljudet så att bullret nattetid skiftar från riktvärdet max 40 till 55 dB. Frågan är om det under dessa förhållanden ens är nog med säkerhetszoner på 1,5-2 kilometer till närmsta bostad som i Frankrike och Australien. Vi föreslår att projektörer åläggs att utgå från ett avstånd på tio gånger ett verks totalhöjd och därutöver att ta hänsyn till konkreta omständigheter i varje enskilt fall.

Den nuvarande subventionspolitiken har i praktiken skapat en huggsexa för vindkraftsindustrin, ett skenande tåg som dundrar fram var som helst där det går att lägga lite räls. Vi kräver i stället en balanserad utbyggnad, förlagd till områden som utpekats som både lämpliga (hög vindenergipotential) och acceptabla (med hänsyn till boendemiljö, natur- och kulturvärden). För det ändamålet krävs att staten styr utbyggnaden genom att medge elcertifikat enbart för vindkraftsetableringar som fyller båda dessa krav. Det borde gynna en koncentration av anläggningar till ett mindre antal platser, företrädesvis redan exploaterade, bullerstörda och ljusförorenade områden.

Det är lätt att vara vindkraftsromantiker på behörigt avstånd. För oss och en växande del av befolkningen på landsbygden innebär en forcerad utbyggnad däremot ett hot mot hälsa och livsmiljö som inte är motiverat med tanke på vindkraftens marginella bidrag till framtidens energiförsörjning.

BENGT FRITZON

Kulturmiljöföreningen i Grönby-Sörby, Trelleborgs kommun

BENGT HALÉN

Färingtofta Norra Ideell Förening, Klippans kommun

MARCK HANSEN

Köpinge-Glemminge Natur- och Livsmiljö (KGL), Ystads kommun

JIMMY HAURE

Bevara Nävlingeåsens kultur- och landskapsmiljö, Hässleholms kommun

ULF LINDBERG

Algustorpgruppen Röke mot felplacerad vindkraft, Hässleholms kommun

YNGVE STENBERG och STEN SANDSTRÖM

Nätverket för god boendemiljö och mot störande vindkraftsparker i Perstorps kommun

PER VON WACHENFELDT

Föreningen Bevara Linderödsåsen, Kristianstads kommun

HENRIK WACHTMEISTER

Livskvalitet och boendemiljö i Svalövs kommun, LOBIS

PER MAGNUS WIJKMAN

Fri Horisont Österlen, Simrishamns, Tomelillas och Ystads kommuner