Att ställa ut kroppar för att skapa fascination hos besökare är att behandla dem som handelsvaror.

Mårten Lindberg

I dagarna har den moraliska lämpligheten av Body Worlds utställning diskuterats. Lars H Gustavsson har ifrågasatt hur passande utställningen är för barn att se (Brännpunkt 13/7), och i en replik 16/7 har vd:n för Tom Tits Experiment Björn Edlund understrukit nyttan av utställningen, framför allt för barn. Båda har hittills förbisett den moraliska komplexiteten med utställning av döda.

På det hela taget har den egna individen rätt att göra vad han vill med sin kropp, så även vad som ska hända med den efter döden. Vid dödsfall är det dessutom den sörjande som ”ärver” den döda kroppen. Om en kropp ställs ut i Sverige kan det därför antas att de sörjandes och den dödes medgivande finns.

Men trots detta så är Body Worlds moraliska bekymmer ännu inte lösta. I ett kontrakt med Body Worlds är den döde personen nämligen legalt bunden innan han eller hon kan veta om konsekvenserna av sitt beslut. Den döda personen ger därför inte ett frivilligt, informerat beslut för alldeles uppenbart kan inte något sådant tas innan den döde personen är död och har ställts ut. Vid den tidpunkten kan dock den döde inte ta något beslut alls.

Om vi lämnar kontrakt åt sidan håller jag i princip med Lars H Gustavsson om att det kan vara fel att ta unga personer till Body World. Men jag tror inte barn (generellt) har en tillräckligt utvecklad tankegång kring frågor som så tydligt har att göra med symbolism. De gör inte skillnad på en artificiell docka och en människokropp, särskilt inte om människokroppen ser ut som en artificiell docka. Jag tror också att full förståelse för de moraliska bekymmer som hänger över Body Worlds bara kan uppfattas av personer med en viss moralisk kompetens hämtad antingen från livserfarenhet eller från djupare tankar kring livet. Något inte bara de flesta barn saknar utan även en del vuxna.

Ytterligare tror jag inte samhället kan ta skada från utställningen så som man talat om. Genom att den sker i en viss lokal under vissa tider där man betalar för entré kan man med säkerhet säga att de som ser utställningen har gett sitt medgivande till vad som sedan påträffas i lokalerna. Samma resonemang gäller pornografi och stripklubbar där både den som deltar och den som tittar gör det helt på frivillig basis.

Jag tror däremot Björn Edlunds tankegång om att utställningen tjänar en undervisande nytta trivialiserar den moraliska frågan om hur vi behandlar våra döda. I min hastiga efterforskning om Body Worlds återfinns en tydlig prägel av artistiska inslag och uppfinningsrikedom som överskrider vad som är pedagogiskt nödvändigt – jämför till exempel det med en uppstoppad mumie som få finner särskilt provocerande. Att utställningen inleds under ett sommarlov gör saker mindre begripliga och Björn Edlunds replik ännu mer tveksam.

Att ställa ut kroppar för att skapa fascination hos besökare är att behandla dem som handelsvaror och är moraliskt oförsvarbart. Vi förbjuder organhandel och prostitution på dessa grunder. Björn Edlunds referens till undervisning är klok men rättfärdigar inte att använda riktiga döda kroppar.

Såklart är det så att en död mans mörka lungor från många år av rökning påverkar oss mer än en dockas lika ohälsosamma tillstånd. Men Edlunds logik ger upphov till en situation där vi tvingas köpslå om moral där nyttan utställningen tjänar står mot det symboliska värde vi ger en död kropp.

Vanligtvis löser vi inte moraliska problem på det viset för det förutsätter att saker och ting kan värderas med lika mått. Men när kvalitativa skillnader ignoreras löper vi risken att behandla något på ett lägre sätt än vad som är lämpligt. Det är just detta som händer med Body Worlds. Vår tanke om hur döda kroppar bör behandlas åsidosätts när dessa blir flådda, inplastade och satta för att spela schack.

Oavsett hur fascinerade det må vara att se döda kroppar strippade in på bara köttet så är det till priset att vi för stunden negligerar viktiga värderingar. Istället för att känna oss trygga i att publiken lär sig om människan, som Edlund föreslår, finns anledning att vara rädd för att problemet med utställningen ännu inte fullt begripits. Vad som står på spel är inte bara hur vi behandlar de döda utan även hur vi förhåller oss till det som har varit innan oss. Hur vi tänjer på värdefulla principer om vördnad och dignitet, om värdet av att ha funnits till, och om att ha varit en medmänniska. Dessa är principer som bör tas hand om och som inget välmående samhälle kan klara sig utan.

MÅRTEN LINDBERG

statsvetare, Uppsala Universitet