Tanken som kommer för mig när jag förstrött läser i Thomas Bodströms nya bok, men framför allt följer mediespelet kring boken – är Statsrådet i Bo Baldersons romaner. Statsrådet i dessa fiktiva deckare var en mångårig justitieminister i en S-regering, men valde att sitta kvar även efter borgarnas seger 1976. Statsrådet var inte särskilt politiskt analyserande – han var mer intresserad av att lösa brott och beskrevs som ”en politisk oskuld med 14 barn”. För Thomas Bodström, vars karriär liknar Baldersons Statsråd på mer än ett sätt, drivs kanske inte av viljan att lösa brott – utan snarare att tjäna en rejäl hacka.
Personligen tror jag inte att det finns något socialdemokratiskt parti kvar om åtta år om denna väg som Bodström nu föreslår skulle följas.
Daniel Suhonen
Men Thomas Bodströms nya bok är mer lyckad som twitter-kupp och spinn än som politisk analys och inspiration för förnyelse.
Någon marknadsansvarig på förlaget borde få tårta av chefen för denna bok har redan fått mer uppmärksamhet än innehållet förtjänar. Det är bara att gratulera. Bra jobbat!
Samtidigt har jag nog aldrig tagit del av en bok där nästan ingenting återstår när Expressen och Aftonbladet kramat ur baksidestexterna och pressmeddelandet på stoff att fylla den dagliga kampen för nyhetsmaterial med.
Men nu har Thomas Bodström skrivit en tjock politisk biografi över sig själv och då bör han behandlas så som han vill ta sig ut – som politisk bedömare.
Och där slutar det spännande. Snarare är det en stor tomhet som infinner sig när man tagit del av Thomas Bodströms politiska tänkande.
Kanske beskriver själva bokens titel bäst Bodströms eget förhållande till politiken: Inifrån: makten, myglet, politiken.
Man kan säga att han aldrig verkar ha hunnit fram till politiken utan fastnade i makten och myglet.
Ofta famlar analysen som en politiskt naiv 12-åring, men trots allt fylls boken av mestadels ganska milda påpekanden snarare än utfall. Det som är har redan idisslats i mediecirkusen. Även personangreppen verkar ha legat i både säck, påse och golfbag innan de nedtecknades av Bodström.
Att nu tänka sig att denne man ens nämndes som tänkbar efterträdare till Mona Sahlin är hisnande. Nog för att han kommunikativt har sina kvaliteter. Hade medier och opinionsinstitut fått råda hade han kanske lyckats bli partiledare. Man får verkligen tacka just den stelbenta partistrukturen för att han ganska tidigt vaskades bort som seriös kandidat.
Om man ska ge honom rätt i någonting är det väl den passivitet som ofta präglar många även högt uppsatta S-företrädare. Rädslan att inte få förnyat förtroende gör att man väntar och passar. I dagens politik fungerar detta dåligt, särskilt när rörelsen är relativt försvagad. Då måste alla med ledande uppdrag ta en ledartröja, formulera politik och faktiskt kavla upp skjort- eller tröjärmarna och börja jobba. Så är det inte idag. Och det måste verkligen ändras.
Nu verkar emellertid Bodström själv vända partipolitiken ryggen, lika lättvindigt som han tog sig in i den. Man kan fråga sig om det inte också finns kvaliteter i att politiska förtroendeuppdrag inte för alla alltid bara är ett jobb som ”man kan gå in och ut ur” när man har lust. Att det just handlar om förtroenden. Inte ett jobb vilket som helst.
Samtidigt blir anklagelserna om kupper och stela sovjetliknande strukturer kring partiledarvalet i år liksom tomma på innehåll när Bodström själv var en del av det etablissemang som hyllade Sahlin som valdes med samma ”enväldiga” röstsiffror som Juholt, fast på partikongressen 2007: 350-0. Hon var väl knappast heller någon självklar förstahandskandidat.
Men om han nu brann av iver att demokratisera detta parti som faktiskt är till viss del stelt – varför använde han då inte sin tid i den allra närmaste kretsen kring Sahlin till att föreslå förändringar? Varför förde han då inte fram en demokratiserande motkandidat till Sahlin 2007 när han nu dömer ut ett parti som på exakt samma sätt valde Håkan Juholt.
Sanningen hittar man nog i det idé-stoff som Bodström trots allt presenterar. Det låter som ett gammalt avkok på Mona Sahlins närmast postapokalyptiska linjetal på S-förtroenderådet i december 2010.
Bodströms analys är likt Sahlins att nu måste socialdemokraterna gå åt höger. S bör byta namn och lämna över till Moderaterna att vara Sveriges enda arbetarparti. Han föreslår också att S ska bryta med LO och han vill lyfta fram människans ekonomiska drivkrafter mer.
Här visar han sig närmast totalt oförmögen att göra den minsta självanalys av vilken politik och strategi som 2007–2010 förde socialdemokratin till det sämsta valresultatet sedan före den allmänna rösträttens införande. Ett valresultat som var den springande punkten i att Sahlin och den gamla partiledningen fick stryka på foten.
För den som var på plats på partikongressen i mars 2010 hade inläggen från hundratals demokratiskt valda ombud gjort klart för Bodström att denna moderering av den socialdemokratiska partilinjen snarare var en demokratisk revolution av samstämmighet än någon palatskupp av några enskilda.
Partifolket var trötta på en förnyelse som blev en omskrivning för högerpolitik.
Men då satt ju Bodström i USA och solade och skrev på sin bok. Analysen skapade han genom att följa medier och lyssna på sina polare och följaktligen ordinerar han mer av samma medicin som nästan tagit död på den gamla dam som Socialdemokratin är. Personligen tror jag inte att det finns något socialdemokratiskt parti kvar om åtta år om denna väg som Bodström nu föreslår skulle följas.
Men från en man som alltid haft förmånen att verka som en undflyende Dandy, en golden boy passar kanske den tydligaste beskrivningen av honom själv när han berättar att han aldrig ens läste de propositioner han lämnade till riksdagen för godkännande.
Men han vill gärna att vi ska läsa hans.
DANIEL SUHONEN
chefredaktör SSU:s debattidskrift Tvärdrag
