Under hösten ska en av de viktigaste integritetsfrågorna på länge avgöras: EU:s datalagringsdirektiv. Telefonbolag och internetoperatörer föreslås bli skyldiga att spara alla uppgifter om vilka som varit i kontakt med varandra genom telefonsamtal, sms eller e-post. I en EU-rapport från i somras fastslogs att detta ”möjliggör övervakning och spårning av individers hela sociala nätverk samt kartläggning av deras rörelser och vilka hjälpmedel de använt för dessa rörelser”.
I försvaret av direktivet har man kunnat spåra försök till en invertering av begreppet personlig integritet. Det klassiska skyddet mot statsmaktens kontroll och övervakning av de egna medborgarna ställs på huvudet. Vårt grundlagsstadgade integritetsskydd påstås vara ett hinder och måste kränkas för att värna brottsoffrens integritet. Detta är en uppfattning som bland annat Thomas Bodström pläderat för.
Rättsstatens integritetsskydd ställs åt sidan för att gynna brottsbekämpningen så att framtida brottsoffers integritet skyddas. Självklart ska medborgarna skyddas mot att bli utsatta för brott, men inte till priset av att rättsstatens fundament urholkas. Medborgarnas skydd mot statsmaktens insyn i privatlivet är en av hörnstenarna.
I Norge är debatten om direktivet intensiv. Där har regeringen utlovat en proposition i frågan till hösten. Arbeiderpartiet kämpar envetet för att få stöd för sin positiva linje. Norska Datatilsynet däremot menar att direktivet representerar ett paradigmskifte i rättssystemet. Sådan generell trafikkontroll innebär till exempel att källskydd och meddelarfrihet blir tomma ord när varje kontakt med medier kan registreras.
Men nu är det inte enbart i Norge det finns hård kritik av denna informationslagring. Såväl Rumäniens som Tysklands författningsdomstolar har underkänt direktivet då de menar att det strider mot deras respektive grundlagar. Till de väsentligaste invändningarna hör att det kommer innebära stora ingrepp i den personliga integriteten då alla blir behandlade som potentiella lagbrytare.
Metoden är dessutom enkel att komma runt för den grova kriminalitet man säger sig vilja komma åt. Bara laglydiga och småkriminella kommer att drabbas, inte organiserad brottslighet. Persondata på avvägar kan missbrukas. Det sistnämnda är något som det norska försvaret till och med hävdat kan få direkt kontraproduktiva effekter. Detta då all denna information kommer att vara attraktiv för ”spioner, terrorister och andra främmande aktörer som genom att hacka sig in eller läckor kan komma över informationen.”
Nu har även skarp kritik kommit från EU:s egna instanser. I en EU-rapport från i somras påtalas ett flertal brister, en av de främsta är att man inte preciserat vad det är man ska bekämpa med allt datasamlande. Man konstaterar att syftet ”bekämpa allvarlig brottslighet” är alltför vagt och måste klargöras. I synnerhet som det inte finns någon gemensam definition av vad allvarlig brottslighet är. Dessutom brister det beträffande vilka myndigheter som ska få tillgång till informationen, så man kan säkerställa att informationen endast används för avsedda ändamål. Sammantaget har detta lett till starka rekommendationer att skärpa säkerheten kring vilka som ska få tillgång, vilken information som ska få lagras, reducering av tiden som informationen ska få sparas, oberoende granskning av verksamheten med mera.
Många bedömare menar att det krävs omfattande förändringar innan direktivet kan realiseras. Ordföranden för EU:s egen datatillsynskommitté, Jacob Kohnstamm, har uttalat sig för kommitténs räkning och sagt att direktivet måste dras tillbaks eller ändras kraftigt. Kommittén består av cheferna från 27 medlemsländers datatillsynsmyndigheter.
I deras rapport framkommer att ”detta enorma ingrepp i folks privatliv inte står i proportion till nyttan man har av denna övervakning”. Har då all denna informationsinhämtning inte haft någon betydelse för kriminaliteten? Enligt EU:s egna dokument har man hittills inte kunnat se några betydande effekter i förhållande till terrorism eller bekämpningen av allvarlig kriminalitet.
Man kan fråga sig om direktivets upphovsman, Thomas Bodström, fortfarande är lika entusiastisk. Ett paradoxalt faktum är att han samtidigt är en frän kritiker av FRA-lagen, en lag som har stora likheter med EU:s datalagringsdirektiv då det även där handlar om att tråla in stora mängder information, däribland information beträffande personer som inte har det minsta med brottslighet att göra. Den som vill vara konsekvent ställer sig avvisande till båda dessa angrepp på rättsstaten.
JANNE FLYGHED
professor kriminologi, Stockholms universitet
